Hans blick vilade mjukt på henne.
Som ljuset tränger igenom ett gäspande nyckelhål släppte han ut en strimma av vad han kände.

"Sluta aldrig titta på mig så där."
Hon kunde inte undgå att vika undan blicken och missade, till hans förtret, hans nästa ögonkast. Blek aska föll från hans fingertoppar och glöden brände mot asfalten. Lika glödande som hennes kropp i hans sken.

"Hur då?"
"Som att du skänker mig alla världens tankar på samma gång."
Smått berusade, som vanligt, satt de på trappan utanför porten och lyssnade till natten. Lägenheterna framför dem flinade elakt mot dem med sina svarta fönster till tänder. Någonstans körde en ensam bil sin sista, kanske första tur för dagen medan månen långsamt drunknade i solens ljus.

"Vad menar du?"
"Du tynger mig och lättar min själ med varje ögonkast.
Ser allt och inget. Och lite till."
Blodet rusade upp i hennes ansikte och bidrog till en ännu hetare temperatur än den sommaren skänkte.

Vinden agerade trubadur i denna natt, spelade en älskandes ensliga sång på vinande träd och rullande småsten. Publiken spelade medgörligt med, tätt omslingrande av varandra, skrattandes på håll, snubblande över kullerstenar. En arm runt en midja, en annan under en kjol i en gömd trappuppgång, en tredje lutad mot en vägg för att mötas av symfonin i en guttural sörja som översvämmar en trottoarkant.
Händelser långt bortom våra två älskandes tillhåll.

"Jag har tänkt på dig varje dag sedan vi träffades sist."
"Så smickrande att jag får ta upp så mycket av din tid i min frånvaro."
De mörka ringarna under hans ögon ljög inte. Om han hade sovit vittnade blodet i ögonvitan om något annat, hur drömlösheten låg i en avsaknad dvala var sekund. Med en fjäders lätthet vilade hennes hand med handryggen ned på hennes nakna lår, en öppen bok att läsa till hans förfogande.

Hans hand slöt sig över hennes, slog igen sista sidan.
Ett fotografi utan papper inpräntat i någon av hjärnhalvorna.
Ett bokslut värdig en romantiker.