De var fast på en öde ö, mitt i folkhavet.
Picknickfiltarna bredde ut sig som enorma bläckfiskar över gräsmattan och musiken ljöd ekande genom högtalarna bredvid det svarta berget Scenen. Solen stod i zenit och gjorde även den blötaste människa törstig. Vinet och ölen försvann illa kvickt, lämnade brödet åt de strandsatta två. Brieosten smälte till en slemmig, manetliknande gegga och brödsmulorna fastnade som svältandes sandkorn i mungipan.

Med ett sista andetag klängde hon sig fast vid hans hals, slängde sina ben över hans och släppte ut det sista hennes lungor hade att erbjuda.

"Ska vi bara sitta här tysta och titta på varandra?"
Någonstans i myllret kunde hon urskilja skeppsklockorna, hur de varnade om dimman. Men hans röst skar igenom allt och gjorde henne döv inför världen.

"Har vi någonsin behövt mer?"











Som ösregn mot hennes hud.