Jag hör regnet som dunstar mot fönstret
Återigen är det dig jag tänker på.

Jag gav upp kampen, slutade kämpa.
Ändå vägrade mina tankar.
Rättare sagt så sket dom i att låsa dig ute.
Jag försökte begrava dig, om och om igen
Men du reste dig.
Slog mig hårdare än förr.
Varje kväll i mörkret kände jag smaken av salt.
När mina läppar fuktades av det okända.
Av rädlsan
Av dig
Av mig
Framförallt var det dig, jo just dig.
Där i min ensamhet sitter jag
Men plötsligt slås dörren upp och med ytlig glädje frågar jag:
-Vad är det?