Jag skådar

och ser med bävan i mitt öppna

hjärta och en känsla

hur månen försöker att träffa

mitt ansikte med sitt klara sken.

Men dom vassa grenarna i trädet

skär isönder dom klena strålarna

som försöker att nå fram till en

vilsen själs vandring.

Och natten trasas sönder

av mörkret som går segrande

ur nattens battalj

och mitt sinne bär fortfarande på

en dysterhet i mitt sökande efter

frid att behärska.

Än finns det hopp som lever kvar

i en hjärn cell..

Och jag tror att det skall kunna räcka

Ty jag kommer att slåss och kämpa

tusende gånger...

Så länge det finns sken, ljus, och glöd

så kommer min arm att kunna sträcka sig

många många mil för att möta och ta imot

månens sken

för att hjälpa mig att hitta en väg

ur mörkret.