Jag ser in i Livs skrattande ögon. Jag ler mot henne. Då slutar hon plötsligt att skratta, hennes leende slocknar som om någon har täckt för solen och gjort dagen grå. Hon ser allvarligt på mig, jag blir osäker.
-Har det hänt något, frågar jag.
-Afrodite…
Hon tystnar. Hon blundar, drar djupt efter andan och så säger hon det.
-Affrodite, jag ska dö.

Det var så jag fick reda på det. Att min bästa kompis skulle dö. Liv berättade att hon hade cancer i bukspottskörteln som börjat sprida sig och läkarna hade sagt att hon hade högst två månader kvar att leva.

Tusen tankar virvlar runt i mitt huvud och jag blir tvungen att ta stöd mot cykelstället. Liv ska dö. Liv kommer aldrig att få gå ut nian och aldrig få börja gymnasiet. Hon kommer aldrig att få ta studenten, börja högskolan, ta examen och bli sjuksköterska. Liv kommer aldrig att kunna uppfylla sina drömmar eller mål… Liv kommer kanske aldrig att få bli femton… Ungefär en månad kvar på sommarlovet och ungefär två månader kvar till Livs födelsedag. En tanke rusar in i mitt huvud och jag förstår plötsligt: jag kommer att förlora henne! Jag kommer att förlora Liv!
-Hur mår du Afrodite?
Jag märker att jag har sjunkit ner på huk, med huvudet i händerna och armbågarna på knäna. Jag tittar upp på Liv. Hon ser rädd ut. Jag fylls av en stark beskyddarinstinkt, jag ställer mig upp och kramar om Liv.
-Jag är rädd Afi, viskar hon.
-Såklart att du är, det är jag också, svarar jag och kramar henne ännu hårdare.
-Är du med mig? Finns du där för mig hela vägen?
En kort sekund blir jag arg. Hur kan hon ens fråga? Har hon inget förtroende för mig alls? Om hon måste fråga så är det kanske lika bra att… Jag klipper tvärt av den tanken. Vad håller jag på med? Klart att jag inte kan lämna Liv nu. Hur kan jag ens tänka så själviskt?
-Afi? Du gör det va? Finns med mig hela vägen?
-Såklart jag gör, svarar jag.
-Lovar du?
-Jag lovar Liv.
Hand i hand går vi därifrån.

Såhär i efterhand har jag tänkt mycket på hur Liv måste ha känt sig. Jag skulle ha blivit fullständigt panikslagen om jag hade fått veta att jag bara hade två månader kvar att leva. Hur kände du dig Liv, när du fick veta? Jag kommer aldrig att få svar. Varför Liv? Varför just du?

De sista veckorna av sommarlovet gör vi allt roligt vi kan komma på. En dag åker vi till Göteborg och går på Liseberg och universeum. När vi åker den värsta berg-och-dalbanan skriker vi allt vi har och skrattar uppsluppet. För ett ögonblick glömmer jag den mörka skugga som hänger över oss, och allt är nästan som förut. Men när vi kommer ner är Liv vit i ansiktet och ställer sig nästan dubbelvikt med ena handen för magen och med den andra tar hon stöd på min axel. En klump av oro bildas i min mage.
-Hur mår du Liv?
Liv svarar inte först, men sen ställer hon sig rakt och skrattar lite matt.
-Det är ingen fara Afi. Snart… Äh, det är ingen fara. Vad ska vi åka nu?
Orden hänger outtalade i luften mellan oss. ”Snart spelar det ingen roll längre”. Jag försöker ha roligt resten av dagen, men jag kan inte bortse från Livs lätt sammanbitna min, fast hon skrattar och skriker. Och klumpen i magen ligger kvar.

Du försökte hålla skenet uppe, inte sant Liv? Du hade mycket mer ont än du ville visa. På sätt och vis förstår jag dig. Du ville leva ett normalt liv, din sista tid, hur ont det än gjorde. Men du lurade inte mig. Jag såg hur ont du hade. De sista veckorna började du dessutom lyssna mycket på Foo Fighters låten DOA. Jag tror att jag förstår varför du valde just den, vad du ville säga mig. Det är en textrad. ”It’s a shame we have to die, my dear. Non one’s getting out of here alive”…

Skolan börjar. Nian. Samma klass, samma mentor. Ändå är allt så annorlunda. Vi går sista året i grundskolan, nästa skolavslutning blir vår sista. Men inte för Liv, för hon kommer inte att vara med. Fast jag gör allt för att dag, timme och minut ska gå så långsamt som möjligt så rusar tiden ändå iväg. Nu är det två veckor kvar till Livs födelsedag. Jag börjar tro att hon kanske får bli 15 i alla fall. Idag är det svårt att tro att hon är sjuk. Hon ler och skrattar som hon alltid har gjort. Liv har alltid haft sån energi, varit så levnadsglad. Varför måste just hon drabbas av cancer? Liv halvspringer glatt framför mig, påväg till svenskan och lågt nynnandes på DOA. Jag blir tvungen att jogga för att hinna med, samtidigt som jag betraktar hennes svängande hästsvans.

På den svenskalektionen skulle vi skriva en dikt och för mig var det självklart vem jag skulle skriva om. Den dikten har jag fortfarande kvar, längst ner i en byrålåda. Det var jätte längesen jag läste den sist.
”Snart är du borta,
Och dagarna är så korta.
Ett liv utan dig,
Det kan jag inte ens tänka mig.
Men snart kommer du att mig lämna,
Och det finns ingen jag kan hämna.”
Till min allra bästa vän!
Afrodite Larsson, 9a

Liv är sen. Hon som alltid brukar vara i tid. Jag har precis bestämt mig för att gå till lektionen i alla fall när min mobil ringer. Utan att kolla efter trycker jag bort samtalet och rusar mot lektionssalen.
Tänk om jag hade tagit det där samtalet. Vad hade hänt då? Hade allt sett annorlunda ut idag?
När jag kommer ut från sista lektionen innan lunchen ringer mobilen igen. Jag drar upp den ur fickan. Från Anna Jansson. Jag svarar.
-Hej, det är Afrodite.
-Hej Afrodite, det är Anna, Livs mamma.
Jag får en föraning och griper hårt om telefonen.
-Var är Liv?
-Hon… Liv insjuknade hastigt i natt och fördes till sjukhus i ambulans. Hennes läge försämrades kraftigt på morgonen och…
-Är hon död?, avbryter jag, för jag måste få veta.
Ändå kommer Annas svar som ett knytnävsslag.
-Ja, snyftar hon. Jag är så ledsen Afrodite, jag önskar så att ni fått träffas en sista gång.
Golvet försvinner under mina fötter och jag tappar mobilen i golvet så att skärmen spricker. Mitt i allt tänker jag att jag aldrig mer ska köpa en IPhone. Och Liv är död. Hur kunde det bli så? Läkarna sa ju två månader! Nu kommer Liv aldrig att få fylla 15, för hon dog en vecka för tidigt. Jag såg henne ju igår! Hur kan hon ha blivit så dålig över en natt?! Hur kan hon bara försvinna? Det är så orättvist! Jag skulle ju få två månader, jag fick en och en halv…

Jag tror att jag blev speciellt upprörd över Livs plötsliga död för att jag hade förväntat mig att få två månader på mig att säga hej då. Att Liv dog så plötsligt gjorde, och gör fortfarande, så fruktansvärt ont. Också tanken på att jag inte var där. Jag hade lovat henne att vara med hela vägen men jag hade tryckt bort det där samtalet, och i mina ögon var det som att bryta löftet jag hade gett Liv. Och det plågade mig.

Livs begravning. Gråtande släktningar och vänner överallt. Jag har på mig en klargul, knälång klänning som Liv köpte till mig en sommar för några år sen. Den vita kistan är stängd, som om det skulle lura mig att det inte är Liv som ligger där. Jag kan nästan för ett ögonblick föreställa mig att det inte är det. Men sen får jag en liten påminnande knuff i ryggen, det är min tur att gå fram och lägga en blomma på kistan. Som bedövad och med tårarna rinnande ner för kinderna går jag fram till kistan och lägger den fina rosen på den. Jag lägger handen på kistan. Hur blev det så här? Att jag är på min bästa kompis begravning. Min bästa kompis som jag svek. Jag borde ha varit där! Men det var jag inte.
-Åh, finaste Liv, kan du någonsin förlåta mig?!, tänker jag.
När de sen bär ut kistan ur kyrkan och jag ser min bästa vän sakta sänkas ner i jorden… Där och då bryter jag ihop. Jag skriker rakt ut. Och skriker och skriker. Jag rasar ihop i en hög och bara vrålar ut min sorg.
-Liv, kom tillbaka! Snälla, kom tillbaka till oss!

Tiden efter Livs begravning förflöt i ett töcken. Vakna, stiga upp, äta, sitta och stirra rakt ut i luften, äta och gå och lägga sig. Men hur mycket jag än sörjde, så flöt livet på. Tiden gick.

Idag är det lite över ett år sen Liv dog. Det är en ovanligt kall oktoberdag, och jag går mot kyrkogården. Jag har inte varit där på flera månader. Jag brukar gå dit ibland. För att säga förlåt, för att jag inte var där. Men nu är jag inte här för att be om ursäkt. Idag är jag här för att minnas. Inte för att sörja. Jag går mellan raderna av gravstenar, tänker på alla människor som dött och ligger begravna här, fortsätter tills jag kommer fram till Livs sten.

”Liv Sofia Jansson
30september 1996 – 23september 2011”

Tårarna kommer från ingenstans, tårar av sorg men också av lättnad. Det känns som om jag är befriad. Av någon anledning känner jag inte längre någon skuld över det som hände, att jag inte var med när hon dog. Jag håller ingen lång predikan utan säger bara
-Jag saknar dig Liv, och kommer alltid att göra. Att leva utan dig suger.
Jag böjer mig ner och lägger dit en krona av klargula höstlöv. Jag stryker med handen över stenen.
-Hej då Liv, viskar jag.
Sen går jag sakta därifrån. Och oktobersolen skiner från en klarblå himmel och får höstens färger att lysa.