Det finns den där sortens människor som kommer in genom dörren och blir osynliga medan de rotar i skåp och lådor. De liksom faller in i varje andetag och fyller ut det med doftlöshet så att alla koppar och fat tycks fyllda av något obestämbart.
De gör så för att de behöver stoft att leva.
Andras damm och rena lakan eller kanske det som gömts för att njutas i ensamhet.

Andra människor kan vara av den sorten som lämnar skorna utanför dörren utan att tänka på att de blir kalla.
Sedan tassar de omkring i strumpor med hål som de försöker dölja genom att liksom vrida in hålen under fotsulorna.
De människorna ser sällan dammet under fåtöljerna eller den lite flottiga ytan på köksbänken. Antagligen för att de har eget damm och ett annat sinne.

Ibland händer det, att man får se ytterligare en sort, en man önskar skulle stannat utanför dörren men som flaxat in med ett flin och ett fullkomligt oblygt behov av bekräftelse. Det kan ta sig olika uttryck och man blir rätt ofta lurad att ge dem något värdefullt för att få spegla sig i nöjdheten.
Jo de ser så nöjda ut när de får något.
Att de sedan kan kasta det i diket eller ge det till hushållsgrisen får man inte veta.
De lever där andra ger dem plats
och använder deras hem som vore de gigantiska utedass.

Jo nog finns det olika sorter.
Och självet är väl fyllt av dem alla, förnekade eller erkända.
Som vinterträdet
tomt på löv men fyllt av tjattrande fåglar som avslöjats i sin hunger.

Det enda vettiga är väl att ge dem det de behöver.
och försöka leva sitt liv sådant det är


....