Ett tunt skikt av blod färgar glittrig snö

Det frusna vattnet likt månens bleka sken

Sfärer av stoft och glimmande ljussken

Tusen stjärnor beslöjas av dimmig decembernatt



På den yttersta kanten av dessa skogar

där vi en gång hade gömställen bland träden,

innan flyktiga viskningar lockade oss bort,

bort ur minnet av bergen och dimman


Där finns skepnader av tusenåriga drömmar



Ånga strömmar ut mellan fuktiga läppar

en slags ceremoni


Jag låter mig förflyttas

Korroderar, reduceras till ett vingslag av rymdens enorma tomhet

Tronar på mörkar skyar


Utan dig på min hud torkar mina andetag ut så fort

Lyfter mödosamt av tunga ok av existentiella slag

Ty kosmos trycker påtagligt nära

Och min bröstkorg binds ihop med träden och alla djuren


Jorden avger kalla suckar

Då våra fötter ej längre når ned till marken


Tiden vaknar till liv efter kallduschar av tårar

Jag seglar på hav av önskningar

där horisonten expanderar med en omätbar hastighet

Här finns inga språk jag känner igen

Det finns inte någon själ kvar som krackelerar tillsammans med mig