Kylan har slutat att tugga

på mina ben

Dom frostiga isande grenarna

har slutat rispa och trasa

isönder mitt hjärta

Sjöarnas is försöker inte längre

att locka mig i onåd hos

våldnaderna som bor under isen

Skogens mörka väsen

lyckas ej skrämma mig

och få mig vansinnig

den bitande dimman som ligger

tätt över byggden likt

förlista spöken

har förgäves gett upp att smyga sig in

i mitt inres kammare

 för att komma åt mig

och mitt jag

Men all jakt är över

det kan slita, dra, trasa, kyla, bränna

förkasta,förstöra och förinta

bäst det vill i min lekamen.

Ty min själ kommer DET inte åt.