Han säger att han vill att jag ska vara ärlig
Att inte omvandla eller analysera i sönder , allting vi säger till varandra.
Jag borde låta enkelheten vara enkel , och lämna dramatiseringar till senare.
Jag skäms över min hunger för bekräftelse , men för att våga sitta så nära måste jag veta om våra hjärtslag är synkade med varandra.
Han vill veta varför jag gör så, varför jag ständigt försöker hitta en anledning till hans närhet.

Jag säger som det är

För att jag är så jävla trasig.

Hans händer trevar över min hy , letar känner efter .
Jag mår illa av tystnaden, inväntar följdfrågor.
Ångrar att jag var ärlig , vill inte prata om det.
Jag borde ljugit , brutit mitt löfte om ärlighet

Hans händer är envisa, inte upphetsade inte hårdhänta


Han öppnar munnen , jag förväntar mig det värsta, en djupdykning i allt som gör ont.
Men han bara ler
Jag blir irriterad , försöker förstå hur vetskapen om att jag är så jävla trasig kan resultera i ett leende.
Då förklarar han för mig att han har känt efter och kan konstatera att jag känns ganska hel.
Han är så otroligt vacker i sin naivitet, i sina försök att få mig att passa in i hans enkelhet.
Det är den där känslan av att vi lever på lånad tid som skrämmer mig, att han snart kommer inse vem jag var innan han blev en del av mig.