Vart jag mig i världen vänder,
står du där helt utan själsfränder.
Fastvuxen i socialtjänsten,
aldrig redo att visa hän

Skydda du min barndomstid,
försök känna dig till den tid
som du egentligen aldrig
ville kännas vid

Men mina tårar tränger fortfarande
starkare än laser,
jag döljer dem så väl
bland inlärda artighetsfraser
Det är enklare än du tror,
att ensam hålla sig undan
från återkommande livsfara

Men i mörkret den gror,
den ständiga, oklara
känslan av ett djupt
obefintligt svar

"Vart var du,
när min dödslängtan blev vardag?"

Det var synd när gärningar blev ord,
och din egocentriska hjärna,
gjorde mina tankar till mord

Men jag förstår,
det var aldrig särskilt lätt.
Du försökte ge oss allt
med hjärnan inspärrad
på sluten avdelning
tillsammans med
röster, obeskrivliga,
i ständig duett

De sjunger kanon i ditt huvud,
bland evighetslånga toner
är axiom en långsynt
förklaring till obefintliga
dimensioner

Även om din värld är fylld av
miljontals icke-essentiella
kompanjoner

Så existerar ett liv
som du satte till jorden,
någon gång i oktober
för ett knappt tjugotals
år sen

Jag vet att du lider
av en konstant saknad,
men vi är fler som drabbats
även om en av oss aldrig mer
kommer ha sinnesfrid
till att klarvakna

Mamma,
jag är sönder,
precis som du
Fast jag har lärt mig
att kärleken aldrig
behöver läggas vid tabu

Även om min värld
inte längre är av ständigt mörker,
är det svårt att svälja
när jag vet,
att drömmen om frihet
för dig är en långfärdsresa
i ett slumkvarter

Så jag vänder mig om återigen
och släcker din eld,
för att jag aldrig kommer förstå
varför tårarna blänker,
så vackert bland väggar,
målade betonggrå

I självdestruktiva toner,
låter jag dig stanna hos
dina hjärnspökande kloner
även om jag inte vill att våra
ögon ska uppleva olika tidszoner

Det är inget farväl
som varar förevigt,
men varför ska jag chansa
när du är dömd av ett
livslångt befäl?

Dina ord de viner,
likt piskan av discipliner
som jag aldrig upplevt,
eftersom du lever i en värld
fylld av hjärtlöshet
med obegränsade
mediciner

Så vi gråter tillsammans,
än en gång och hånar
”Gud som haver barnen kär”
för inte fan ser han till den som liten är.

Vart jag mig än i världen vänder,
står min lycka fastslagen i ständiga
återvändsgränder.