Min lådvinsfulla syster och jag,
dansade i en platåsko var,
vi var ett udda bidrag,
ett sånt som all uppmärksamhet tar.
En ojämn dans likt hennes bipolära karaktär,
stämningen från kvällen höll mig länge kär,

Jag saknar tovorna i hennes hår,
att där gömma allt från plastmonster till kycklinglår.
Att springa i ADHD-förlängda jakter,
i våra en gång sorgsna hemtrakter.
Jaga påhittade solkatter.
I farmors nu upp och nedvända rabatter.
Att spara alla våra äventyrs skatter,
och sitta uppe länge i meningslösa debatter.
Att kalla den svåra tiden för vår prolog.
Men ändå låta henne komma ihåg.

Alla dömande blickar.
Glatt emot jag nickar.
Räddar henne från mobbningsmosad hjärnsubstans.
I systers och min, stillsamma lådvinsdans.