Under ett bra tag har jag dragit mig undan. Varit för mig själv. Märkligt nog upptäckte jag inte det förrän jag började söka mig ut igen. Känslan av att ha tappat något är uppenbar. Det blir väl så. Det är väl så för de som inte förstår att behovet av ensamhet och tyst kommer i perioder för mig. Nu när jag söker kontakt igen på Facebook, Twitter så finns den inte där. Det magiska bandet är brutet, missförstånden radar upp sig ett efter ett och jag känner att jag ger upp. Lämnar och går in i mig själv igen men denna gång är det inte självvalt.

Vad är det med världen som gör att alla måste vara med alla hela tiden? Att prat bakom ryggen som jämt pågår. En del som inte trivs om de inte får prata illa om andra. Jag inser möjligheten att jag denna gång fallit offer för andras behov att dra svarta streck över andra.

Egentligen tycker jag inte om människor just för de här egenskaperna. Det har nog inte med oärlighet att göra mer en nyckfullhet kanske. En nyckfullhet jag aldrig kommer att förstå fullt ut, kan bara betrakta den med stor förvåning. Antingen är du med eller inte. Antingen är du svart eller vit. Tyvärr måste jag göra dem besvikna. Jag är varken det ena eller det andra. Jag är bara jag! Tyvärr är det tydligen aldrig riktigt nog.