En liten flicka. Blott 14 år.
Ville vara stor.
Trots all ångest som där i bröstet gror, gror och gror.
Det är viktigt att vara tillags.
Det ska flickor vara.
Tysta, snälla och ofelbara.
Det har vi flickor lärt oss.
Social evolution.
Men hon sa nej.
Flera gånger.
Kanske för tyst.
Eller inte alls?
Var det bara hon som hörde?

Hur hon skrek för full hals.

En liten flicka blev stor.
Och ångesten den bara gror.
Den växer sig starkare med åren.
Och ingen ser hur hon förblöder ur såren.

För vi vet hur flickor ska vara.
Tysta, snälla och ofelbara.

Och hon låter det hända.
Igen. Igen och igen.
För vi vet hur flickor ska vara.
Tysta snälla och ofelbara.