Solen hade precis gått upp över horisonten när Mikhail lämnade sitt hus på Skräddargatan. Han steg ut i den friska morgonluften med sin bruna väska över axeln och uniformen prydligt på; skärmmössan pekade rakt framåt och alla de blankpolerade mässingsknapparna var knäppta. De svarta stövlarna med högt skaft klickade mot asfalten när han steg ut på gatan, svängde av åt vänster och stadigt började gå längsmed den dubbla längan röda hus mot stadskärnan.

Dagen lovade att bli varm, trots att våren inte riktigt hade kommit än, för nötväckornas visslande arbetssång ljöd genom luften. Mikhail stannade till vid en av de unga askar som kantade vägen och kisade upp genom lövverket: ja, där var mycket riktigt en familj nötväckor, till synes omedvetna om hans närvaro. De flög fram och tillbaka mellan grenarna och länsade trädet på fjärilslarver, som blivit feta under vinterdvalan. Energiskt hackade de sig in i barken, lutade stundvis huvudet bakåt för att svälja en insekt, varpå de fortsatte gå lös på trädet med stor frenesi. Det var fascinerande vilken inverkan veckostarten hade på aktivitetsnivån – även fåglarna tycktes lägga manken till lite extra, liksom för att visa sin duglighet. ”Deras arbetsvecka har kanske också börjat” tänkte Mikhail där han stod. Men de var nog bara pigga i allmänhet; det var ju ovanligt vackert väder idag.

Han gick vidare. Nu närmade sig hus F-3 på vänster sida och som väntat steg Herr S precis ut på verandan – den mannen gick att ställa klockan efter. Först verkade han vara på dåligt humör: hans panna låg i djupa, tankfulla veck och mustaschen var okammad. När han fick syn på Mikhail sken han emellertid upp, tog tidningen under armen och gick fram till det vitmålade staketet.

– Dobroe utro – god morgon på dig, Mikhail!
– God morgon, Herr S. Hur står det till?
– Jodå, det går väl an. Jag ska lägga en ny gräsmatta idag, så det är mycket att tänka på. Och här är vi på väg till arbetet kan jag tro?
– Naturligtvis. Det är ju måndag.
– Jovisst är det så. Jag blir alltid glad av att se dig komma gående i din uniform, så stilig och rak i ryggen. Det påminner mig om när jag själv var ung... fast jag såg inte lika bra ut i uniform som du gör, tyvärr.
– Ni är alltför vänlig, Herr S.
– Åh, tro inte att jag bara smickrar och inte menar vad jag säger. Jag vill minnas när du bara var en liten pilt, sisådär sju-åtta år, och ni barn lekte med kulor på gatan. Flickorna i kvarteret svärmade runt dig som bin! Alltid hade de något att visa: ”Mikhail, titta på min nya klänning! Mikhail, jag har varit hos frisören! Mikhail, jag har fått en docka av pappa! Är den inte fin, Mikhail?” Den gamle mannen skrattade så han kiknade.

– Men jag minns också din första arbetsdag, fortsatte han. Jag har nog aldrig sett din mor så stolt över dig – hon grät ju glädjetårar hela morgonen. Och när jag först såg dig i uniformen, då sa jag till Vanja: ”Herregud, ska lille Mikhail gå till fabriken själv?” Tänk va! Trots att du var femton år och redan ett halvt huvud längre än jag. Efteråt skämdes jag nästan lite. Det blir väl så med åldern, att man inte har någon riktig uppfattning om saker och ting. En gammal gubbe som jag hänger inte med längre...
– Säg inte så! Ni är den klokaste människa jag känner.
– Menar du det? Nåja, en sak kommer du att förstå med tiden: ju visare man är, desto sämre förstår man sig på världen.

Mikhail förbryllades av detta uttalande. Just som han skulle öppna munnen för att fråga vad Herr S hade menat öppnades istället dörren till hus F-4, på andra sidan gatan, och Herr P steg ut på gräsmattan. De hornbågade glasögonen satt på sned över hans skarpa näsa och morgonrocken i röd filt var alldeles för lång. Han fiskade upp tidningen ur brevlådan och bläddrade tankspritt igenom rubrikerna; sedan slängde han ifrån sig den med en fnysning. Därpå fick han syn på Mikhail och Herr S tvärsöver gatan, och hojtade:
– Privet – hallå där, Mikhail!
– God morgon, Herr P! hojtade Mikhail tillbaka. Hur står det till?
– Världen är eländig, som vanligt, men så länge det finns liv finns det hopp! Ja, hallå på er också, Herr S.
– God morgon, Herr P.
– Hur har vi det idag då, Mikhail? På väg till arbetet ser jag.
– Självklart. Det är ju måndag.
– Det är måndag ja, svarade Herr P, och hans uppsyn blev med ens allvarlig och dyster. Ännu en arbetsvecka tar sin början; än en gång styr alla unga män stegen mot fabrikerna och arbetar sina tolv timmar under stålet och klockan. Och återigen – han tog ett djupt andetag – har det blivit dags att utse Herr och Fru Måndag.
– Jo, det är sant, anmärkte Herr S – med en ny arbetsvecka kommer nya offer. Hörde ni att Oleg från Snickargränd blev utvald förra veckan? Han var tydligen en mycket fin man, om ryktet stämmer, och en duktig arbetare. Särskilt ung var han inte, men synd ändå att hans namn skulle dras ur skålen.

– Det är synd och skam! morrade Herr P. Jag minns för drygt tre månader sedan, när Katarinas dotter Ludmila blev Fru Måndag. Det var så orättvist! Hon hade gjort så bra ifrån sig med studierna, var en riktig mönsterelev. Hon hade precis börjat arbeta på bageriet, samma vecka till och med – och så får hon ett blått kort i brevlådan på söndagen! Katarina kunde inte sluta gråta, men tårar ändrar ju inte lottningsresultatet. Ludmila var tvungen att infinna sig vid avrättningen dagen därpå; hon hade sin finaste hätta på sig och den där blommiga klänningen som hon brukade ha på midsommarfesten, och hon gick så stadigt nedför gatan i sina lackskor, trots att Katarina låg på gräsmattan och tjöt efter henne. Nej, den kvinnan har inte varit sig lik sedan dess.
– Förskräckligt, suckade Herr S, verkligen förskräckligt. Ändå skulle jag inte vilja kalla det orättvist som ni nyss gjorde, Herr P. Lottningen sker ju helt slumpmässigt, utan vetskap om resultatet. Rättvisare än så kan det väl inte bli? Eller vad säger ni?
– Nej, så kan man inte tänka. Vi är alla av olika nytta här i världen, det kan ni inte förneka. Varför ska man då avrätta en verklig resurs för samhället, en god arbetare, när man kan avrätta ett rötägg? De med högst potential borde få leva längst, helt enkelt.
– Men det är ju absurt! utbrast Herr S förskräckt. Vad blir det då av människans gemenskap, vår tro på jämlikhet, när vissa behöver leva i ständig dödsångest medan andra har en säker position? Det skulle verkligen splittra oss! Alla måste vara med i lottningen, för om vårt öde är enat, är också våra sinnen enade.

Plötsligt tog Mikhail till orda.
– Vilka menar ni borde få leva, Herr P? Är det arbetarna som måste dö?
– Nej, det är inte alls så jag menar! Jag menar att de som gör sitt arbete bättre än andra borde få leva längre än andra. En högre ämbetsman som är undermålig för tjänsten borde alltså dö före en kompetent arbetare.
– Men måste vi dö såhär då, vecka efter vecka? Finns det inget bättre sätt att lösa överbefolkningen?
– Se nu här vad ni gjort, muttrade Herr S irriterat. Ni har satt griller i huvudet på pojken – just snyggt! Han vände sig till Mikhail:
– Det är möjligt att det finns en annan lösning, jovisst. Men den lösningen bestäms av de högsta politikerna, och för oss arbetare är det svårt att påverka dem. Om du verkligen vill förändra något måste du studera länge och hårt. Jag är säker på att du kan göra det, Mikhail, men du är ännu ung: du är inte ens tjugo! Du har hela livet på dig att ta ställning till de här frågorna. Just nu arbetar du i fabriken, och vad jag har förstått så trivs du med det – så fortsätt att arbeta i fabriken.
– Låt honom tänka för sig själv, förmanade Herr P.
– Det gör jag också! Men man är ju bara ung en gång, och det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till ungdomen; ofta slösar man bara bort den på onödiga grubblerier. Han borde passa på att njuta av allt vad det innebär att vara ett oskrivet blad.
– Hah, ”oskrivet” va? Ni har minsann tryckt i honom er livsfilosofi bäst ni kunnat under de senaste åren! Försöker ni kanske återuppleva era förlorade ungdomsår genom honom?
– Nej, vet ni vad, Herr P…!

Mikhail lämnade de båda männen åt att stå och gapa åt varandra från sina gräsmattor, och fortsatte gå Skräddargatan fram. Han hade blivit varm i rocken och fötterna svettades i de svarta läderstövlarna. Med ena handen över ögonen kisade han upp mot himlen. Det var verkligen en vacker dag. Inte ett moln fanns i sikte och solstrålarna dansade över takplattorna, reflekterades i fönsterrutorna och fick asfalten att mjukna. Ett leende sprack upp i hans släta ansikte. Herr P hade haft en poäng i det han sa, att de mest kompetenta borde få leva längre och göra nytta för samhället, men ändå var det Herr S hade sagt mest tilltalande: ”om vårt öde är enat, är också våra sinnen enade.” Det lät trevligt. Med de orden och den soliga himlen i åtanke frigjorde han sig från ångesten – nu var han redo. Han hade inget att vara rädd för. Ändå letade sig en liten tår fram ur sin kanal och rullade sakta ner för kinden, samtidigt som han, helt utan att tänka på det, stack ner högerhanden i rockfickan och fingrade på det blåa kortet.