Skräck. Rädsla. Folk hade flytt skolan. Alla som hade hunnit hade övergett det helvete som hade släppts lös strax innan tio. Magnus till exempel. Helvetet tog honom i samma stund som det utbröt. Ett oförlåtande skott i bröstet. Blod. Dödsryckningar. Slut.

Charlie hade sprungit genom den plötsligt evighetslånga korridoren. I sista stund fann han ett skåp som fick bli hans gömställe. Vem kan göra så här, göra så mot Magnus, göra så här mot skolan? Charlie satt skakande i mörkret. Det enda ljuset kom från en liten glipa i skåpets dörr. Skåpet var trångt. Det var på gränsen att Charlie kunde sitta rakryggad i sitt lilla skrymsle.

Känslor av instängdhet och rädsla började avta efter några minuter, och övergick istället till en fas full av förvirring och funderingar. För bara några minuter sedan hade skotten avlossats, bara sekunder innan skottet avfyrats hade Charlie stått och pratat med offret. Offret hade varit hans vän. Varit. Charlie hade sprungit, tittat bak en enstaka gång. Blicken hade mötts av en skakande klump som blivit allt rödare. Allt hade gått vansinnigt fort, och Charlie hade agerat på instinkt. Instinkt? Gärningsmannen hade inte agerat via instinkt. Hans skott hade varit välplanerat och perfekt. I mörkret började Charlie leka med fingrarna. Ritade påhittade konturer på skåpväggen: Träd, en stuga, mamma och pappa. Utanför var det tyst. Kanske satt det en annan elev någonstans på denna ödelagda skola, i ett skåp och målar upp vad denna person saknar allra mest. Eller så är jag helt ensam. Jag och han.

En åsksmäll ekade genom korridoren. Charlie hoppade till i ett ryck som avbröt hans ritande. Han visste mycket väl att det inte handlade om någon åsksmäll. Ljudvågorna hade studsat mot skolans alla väggar vilket gjorde det omöjligt att avgöra dess ursprung. Rädslan fann sig tillbaka och Charlie började att hyperventilera. Han tystnade, hörde en annan andnings rytm som kunde liknas med hans egna han haft sekunden innan. Så tyst som möjligt roterade han sin ställning i skåpet så att han skulle kunna titta ut genom springan. På andra sidan korridoren satt Jacob. Lutandes mot väggen, flämtande. Försiktigt så öppnade Charlie skåpdörren.
"Jacob, Jacob!" väste han. Jacob vände förskräckt på huvudet och mötte Charlies blick. Han blev en smula lugnare när han såg vem som kallat på honom. Charlie gjorde en gest som skulle tolkas som ett "kom". Under absolut tystnad reste sig Jacob upp. Sakta. På stadiga ben så lutade han sig ut för att se om han hade möjlighet att korsa korridoren obemärkt. Det verkade vara fritt fram. Han tog två steg ut, vände sig för att titta åt andra hållet. Charlie satt hjärtat i halsgropen när han hörde smällen för tredje gången denna dag. Han fick rysningar när han såg hur Jacobs livlöst föll till marken. Han stängde skåpdörren med darrande hand.
"Charlie? Charlie?" en lika lekfull som ondskefull barnröst tillsammans med lugna släpande fotsteg kom allt närmare kroppen. Charlie glimtade genom springan samtidigt som han andades med ansträngt ljudlösa andetag. Han kunde se en fot. Svarta skor, Jeans. Charlie kippade efter andan, oförmögen att lägga en tanke på att hans flämtning hade kunnat avslöja honom. Bredvid Jacobs kropp stod nu Anton. Lilla mesiga Anton. Men det var inte vanliga Anton. Det var inte Anton med den darrande rösten eller den osäkra, uppgivna uppsynen. Borta var hans stammande och alla andra brister som osäkerheten innebar.

Anton vill man inte längre göra narr av. Anton vill man inte längre bråka med. Nu är det Anton som gör narr av oss. Nu är det Anton som bråkar med oss. Charlie förblev tyst, följde samtliga av Antons rörelser.
"Var är du Charlie? Du är ensam kvar. Kom fram." Anton lät inte lika upprymd nu som innan, troligen började tålamodet brista. Ensam?. Först Magnus, sen Jacob, sen jag. Ensam. Sedan hände det oväntade. Charlie hoppade över ett andetag. Är det över?

Peter hade bara varit några kvarter bort när han fick larmet. En skola. Konstapeln hade viftat bort tanken. En brottsplats, en brottsplats är var det är. Han hade vunnit lite motivation ur sin slutsats och sedan fortsatt bort mot brottsplatsen. Skolan var vid detta laget nästan uttömd. Tre skott hade hörts enligt vaktmästaren. Med hjälp av folks ord så drog konstapeln slutsatsen att det var mindre än tio personer kvar i skolan. Samtliga elever om han förstod lärarna rätt. Ingen hade hunnit se vem gärningsmannen var. Hade han gevär? Pistol? Ingen visste. Två kollegor hade anlänt under tiden och de tre bestämde sig för att ingripa. Peter gick i täten med dragen pistol, bakom honom gick hans kollegor i liknande ställning. De gick i en triangel liknande formation när de steg in i byggnaden. Enligt den chockade träslöjdsläraren så var byggnaden byggd med en L-struktur. Denna struktur skapade då en vågrätt och en lodrätt korridor. Enligt Peters beräkningar så var hans lilla grupp i början på den lodräta. I slutet på korridor så började den vågräta korridorren, nittio grader åt vänster. Tomt! Korridoren var öde. En minut senare var det endast tio steg till svängen som skulle öppna upp för en till ödelagd skolkorridor, förhoppningsvis. Sekunder senare insåg Peter att hans förhoppningar hade svikit honom när han långsamt och mjukt hade roterat till vänster samtidigt som han tagit några sidsteg för att så smidigt så möjligt få uppsyn över hela korridoren. Tragedi. Kropp. Blod. Död. Strax bakom kroppen stod en pojke likt en vakande ängel som blickade ut över den själlösa kroppen. Peter mötte pojkens blick. Beväpnad. Peter lyfte med hjälp av en erfaren impuls sitt vapen och riktade den mot pojken.
"New Yorks-polisen! Släpp ditt vapen!" Kollegorna följde hans exempel. Pojken tittade chockat upp, släppte vapnet så fort han hunnit tolka det han blev tillsagd. Peter gick långsamt fram. Underskatta aldrig din motståndare. Fingrade efter handbojorna. Väl framme fäste han pojkens armar med varandra bakom ryggen, kollegan läste lugnt och stillsamt upp pojkens rättigheter. Utan att poliserna lagt märke till det så sneglade pojken på ett litet skåp som stod vid sidan av. Han stirrade genom springan. Sedan fördes han iväg. Ut ur skolan, för alltid.

Anton lade ner vapnet. Tittade runt. Sedan sprang han. Sprang mot närmaste utgång. Charlie satt kvar i en minut sedan tog nyfikenheten över och han sköt upp skåpdörren. Pistolen låg bredvid Charlies gamle kompis. Med släpande steg nådde Charlie sin destination. Tung. Charlie stod med pistolen i handen. Siktade upp mot väggen, föreställde sig att Anton stod där. Hjälplös. Han sänkte vapnet. Började för första gången fundera över hur det såg ut utanför skolan. Avspärrningar. Poliser. Folk. Massor av folk. I folkmassan stod mamma. Mamma. Hon stod säkert där, tårfylld och chockad.
"New Yorks-polisen! Släpp ditt vapen!" Charlie såg tre konturer framför sig. Släpp vapnet? Han förstod inte. Han tittade ner på sin pistol. Missförstånd. Vapnet gled ur handen. Polisen i täten fiskade fram ett par handklovar som han sekunder senare använde för att fästa ihop Charlies två handleder. "Du har rätt att tiga...." Orden fastnade inte. Kapitlet på denna del av livet var slut. Nu och för alltid, förändrat. Korridoren var lång. Polisen slog upp dörren. Kallt. Sedan kom blickarna. Utanför skolan hade en stor församling samlats, precis som vid skolavslutning. Han sökte efter sin moders ögon. Tårar, sorg och.. ..och besvikelse. Charlie insåg att han var ren och skär tragedi i åskådarnas ögon. Polisen tryckte, varsamt med tanke på omständigheterna, ner Charlies huvud för att komma in i polisbilen. Dörren stängdes. Folksamlingen skingrades. Slut.