Fotboll, hockey, bandy, hästsport, löpning, vårruset, O-ringen och Gud vet vad för alla sporter.

Aurora festival, musiker, sångare, diktare, författare, och så vidare, i all oändlighet.

Konstnärer, målare, bifigurer, teatersplelare, i den röda mattans hall och så några skådespelare, på den vita duken.

Allt detta har Fridas blick fått se, genom årens lopp. Och visst fått höra om och om igen, i en loop.

Varför pratas det inte om, bönderna, skötarna, vårdarna, chaffisarna, vaktmästarna, affärsinnehavarna, och alla andra – i samma stad.

Med samma entuastiska stämma, i folkmun och i massmedias värld.

Varför glöms den bas, vari grunden till staden står. Män och kvinnor, vilka levererar all mat, vård, hjälp och viktiga funktioner. Med ett enda syfte, att alla får möjligheten till ett bra liv.

Tänk om ni en dag vaknar upp och hör jubel ropen skalla, utanför sovrumsfönstret. Där Andersson, Petterson och Ljungström – både man och kvinna. Låter er få höra hur duktiga ni har varit. Då ni har levererat maten och posten. Då ni får höra hur duktiga. Ni har varit, när ni har sopat ute på gården. Då ni får höra hur duktiga. Ni har varit, när ni har ordnat det i samhället.

Ja, jag vet, att det är ni som är Andersson, Petterson och Ljungström. Och tycker säkert att ni inte behöver höra. Det som ni själva redan vet. Men tänk om ni lyftes upp, på andras axlar. Efter att ni har utfört ett fantastiskt dagsverk. Precis som bandy spelarna och alla andra som skapat något – som anses vara utomordentligt i sitt slag.

Tänk då kanske fler såg upp till sig själva. Och vågade prata om triviala saker, med stolthet. Och avstod från att lyfta upp dem, vars liv spaltar sig i metrar.

Fast å andra sidan, så är det en del, av alla dessa artister, konstnärer och idrottare. Som är Andersson, Petterson och Ljungström – vilka är gatsopare, vaktmästare, bönder och alla andra, i denna stad.

Men alla andra – vilka inte lyckades skapa något eller hördes, i folkmun och massmedia..med jubelrop..

Vad ska vi säga till dem?  Hipp hipp hurra - kanske?