Jag vilar i Ditt spindelnät

av gyllene trådar

när Du sveper

över fjärdens mörka vatten

Under ytan

vattenorgeln spelar

berusande toner

för sjunkna katedralen

vid sältans strand

Den reser sin mäktiga spira

svart upp i skyn

flämtande galler ur dyn

mot sommarnatten mjuk o varm

o i Varats mäktiga katakomber

vilar jag på Din arm

 Vi hissar månsegel

mot Evighetens horisont

marelden Ditt glödande släp

som vilsna tankar fångas

av Nattens vind

Daggens pärlor

i månskuggeväv

på din kind

Jag klättrar upp

i Ditt torn

av luft o vatten

med vinden i mitt hår

hälsar jag sommarnatten

så ljum o varm

som glädjens knoppar

sår

Mot höst mot höst

vi far

mot tröst

tröst

Du så underbar

I vårt torn för två

är himlen alltid blå

även när mörkret rår

är det inget som stör

när jag är mast

o Du är för

Skyarna våra segel

månen vår lanterna

vingarna vita ger oss

albatrossen gärna

Molnen för oss fjärran

mot slottet Ingenstans

Där räcker jag Dig Nattens

krans

Åhhh… vi sover i tusen år

för att läka pärlegrindens

röda sår

När vi vaknar

har Edens lustgård

slagit ut

o dansen på rosorna

tar aldrig

slut

Vi dansar ända in i Kapernaum

där vilar vi i denna dröm

i Evigheters söm

som en del av Livets väv

i sommarvikens gungande

säv

I vår flotte av bast

vi glider mot katedralens inre

o blir dess last

Mörkret lyser vi upp

med kulörta lyktor

av ömhet värme o närhetens vind

när vi till slut stiger in genom

högsta grind

mot Altaret

av

Alabaster

i Kärlek

blind

~*~

© Bo Himmelsbåge