Hösten

griper sina

svarta

beniga

fingrar

över sommarens sista bro

Borta är blomsters överflöd

och vårens skimrande tro

Löven

viskar

flammar

sin sista chans

de kysser

mognad

brånad

bröd

död

i skälvande

Rosenkrantz

Svarta Ängeln

med ögon

av marmorglas

rör sina

frostigt frusna

vingar

av iskyla o

snö

över allt levande

i förlamande

famn

o allt stillnar till natt

Ljuset lägger sig att vila

dö

o allt blir svart

i yttersta

stillhetens

namn

Själv

ror jag

i kanalens

lövtunna

skikt

mellan

mörker

o ljus

mot vinterns kyla

o snöflingors vita sus

Jag ror in i min grotta

där istiden bor

Där ljusa kristaller klingar

i en värld av frusen

Amor

Pendeln

har stannat

stelnat

i ett

fruset andetag

jag är intet

det finns inget

ej längre något

Jag

Där övervintrar

min själ

i

ispupillens

innersta

sigill

Väntar

på att

åter en gång

få blomma

åter få finnas

till

Jag väntar på

Kärlekens

pupurheta

glöd

som kan

smälta

oceaner av is

som kan

återuppväcka

död

Där i min grotta

av isrosor

o gnistrande kristall

väntar jag på att hetta

ska göra min längtan

all

Från istappar

droppar

tår

på

tår

tinar

läker

Kärlekens sår

o Ljuset

sjunger

om en

ny

hägrande

Vår

En blomma

en vallmo

vecklar

trevande

ut sina

Karminröda blad

ur Egots

blomkalk

växer

till ett nytt

sökande

Jag

mot en ny

spirande

flämtande

glödande

Morgondag

För att sätta

frö

som aldrig

aldrig

kan

dö

Du

och

Jag

~*~

© Bo Himmelsbåge