Ett minne. I det djupaste mörkret. I ditt sinne.
När du lyfte upp ditt barn och skapelsen fick ett svar.
Du är far!
När du skojar med denna roliga helt otroliga varelse och du inser att den kommer av dig.
Leendet och jollret du får i respons, lättar ditt medvetna jag som den annons,
Som säger att livet är färdigt och fixat och klart.
Människa, ser du inte din kreation? Den är gjord av kärlekens mäktiga innovation.
Ty det som vi ger till får avkomma, där i tidens resonans.
Kommer oss tillbaka till ett någonstans.
Där tiden och rymden ett dugg oss ej störde, där blott glädjen oss bägge så varsamt berörde.
Den tiden är dock sedan länge förbi. Vår gemensamma glädjes filosofi.
Jag ser dig för sällan, du är på distans. Ibland min tanke snurrar om du finns eller det är jag, utan sans.

Vi som ej uti tanke och medvetenhet är. Riktigt säkra på var våra barn ’gentligt är.

Vi de fördömda, de kvalitativt dömda. Vad kan vi göra för att våra känslor framföra?
Socialen är stor och stark, beträd aldrig någonsin på deras mark.

Kom ihåg när du första gången bytte blöja, minns än med glädje då du inköpt ditt barns första tröja.
Glöm aldrig bort de stunder av glädje och kärlek i livet. Som har glädje och positiv livsglädje givit.
Det som är positivt och som aldrig blir osant.
Skall du ihågkomma för det är visst och sant.

Socialen kan skriva på bla’ och blaha,
Men ditt barn bär i verklighet ditt DNA.