Till min gudom.

Min gudom du vet inte alls vem jag är, och kan ingenting känna om mina besvär.
Jovisst har vi flyktigt väl träffats ibland, plattityder vi messat som stärkt våra band.
Men min gudom jag vet, en så djup hemlighet, vågar ej den berätta i all svamlighet..
Dom kommer placera mig på institution. Det enda som gäller i min konklusion.
Är den svaghet och feghet jag mot mig själv giver, resultatet som förr ja det blir vad det bliver.

Jag har tagit i döden, mött upp i hans dans.
Som om jag aldrig hade just nån annan chans.
Den ljusning jag ser i just sådant problem, är att rida på känslan, att ta chansen sen.
Att jag samtidigt söker en slutpunkt nånstans,
är en lösning där jag faktiskt alls inte fanns.

Att behandlats jag har för min alkoholism, sätter själen i rörelse, skapar en tvist.
För vad finns det för mening med allt vad jag gör? Och där jag inte belönas, vad fan jag än gör.
Kan jag skapa ett liv utan smärta och svek?
Kan jag nån gång tillbaka få kyssar och smek?

Ekvationen är skapad, en lösning ej svar,
säg mig sköna gudom
är det allt jag har kvar?