Du är tyst nu,
Du är inte där,
ingenstans fast överallt samtidigt,
i tusen delar
som Du måste dra ihop
och varje dragkamp hos Dig
är en kamp att vinna,
men Du är inte där.

Du existerar inte nu,
bara som ett stycke nersmält betong
i en fast behållare,
med statiskt tysthetsomhölje,
Du är ett människotöcken som inte syns
och inte finns och inte vill finnas,
som är i ständiga försvar,
mot Dig själv och alla andra,
och Du är trött på att jämt ge upp i förtid,
Du är trött på att jämt vara trött,
så vänd Dig om och se tystnaden i ögonen.

Om Du vill se mig,
så ta mig inte bort här ifrån,
för Du har suddat ut mig för sista gången,
jag är permanent hemma hos Dig,
och andas när Du andas,
ta ett steg åt höger så finns jag,
ta ett steg åt vänster så är jag fortfarande kvar,
instucken mellan Dina lungor,
skör och blödande som ett stigma,
trots att Du är trött på världens alla lögner och krav,
så lovar jag Dig,
att vara bruten är inte samma sak,
ingen kongruens,
för ett brustet kärl och en brusten värld
hör inte ihop,
Du tillhör mig.