Vi pratar aldrig.
Du och jag.

Men du finns alltid där.
Som ett tjockt, omslutande moln.

Ett moln som dövar öron.
Och sätter allt på spel.

Du kanske inte vet.
Att du är oönskad.

I alla fall inte önskad bland andra.
Särskilt inte med mig.

Jag minns hur någon sade.
Sade att jag öppnade upp alldeles för mycket.

Jag är inte öppen.
Inte alls.

Stängd.
Tillbommad.

Min affär är inte öppen.
Inte ens för dig som lyssnar.

Du som tar dig tid att lyssna.
Och faktiskt lyssnar.

Du som väntar.
Tålmodigt.

Men inser.
Att ingen är tålmodigare än jag.

Jag väntar.
Hela tiden.

På något.
Eller inget alls.

På att kreativiteten ska komma.
På att något ska hända.

Väntar.
Väntar.

Jag har väntat hela livet.
När ska väntan ta slut?

Du, tystnaden.
Hos mig är du sällan önskad.

Men ibland.
Bara ibland.

Är det skönt att du finns där.
Och förstår.

Utan att jag ska behöva öppna munnen.
Trycka ut luft genom strupen.

Sätta stämbanden i rörelse.
Och forma mun och tunga.

För att skapa ord.
För att bli förstådd.

Inför Gud.
Men ingen annan.

Ibland kväver du mig.
Liksom många andra förut.

Det är då som ditt moln tar liv.
Inte skapar dem.

Tystnad.