Jag har ingen.

Ingen äger mig.

Ingen följer mig.

Ingen håller om mig när livet är svårt.

Ingen sätter sig bredvid mig när jag sitter ensam.

Men det skulle varit annorlunda.

Om jag stannat kvar.

Plågat och ljugit för mig själv.

Dag ut och dag in.

Ända till slutet av helvetet.

Jag är ledsen.

För att jag inte visste vad jag skulle säga mer.

Till dig.

Du som ändå bara tyckte att jag var en idiot.

Ett fel.

Ett stort fel i din värld där allt skulle vara rätt.

Måste vara rätt.

Och ändå vet jag att alla är värda en vän.

Men du var ingen vän.

Jag var din psykolog.

Som ständigt fick höra dig spy upp negativitet.

Som ständigt försökte hjälpa, men ständigt misslyckades.

Som blev hånad, för sina val och för sin identitet.

Jag var kanske aldrig så öppen om mig själv.

Inte öppen i den bemärkelsen som många tänker sig.

Men på något sätt visste ditt sjuka jag att jag hade svagheten.

Den där enda svagheten som gjorde det så enkelt att använda härskarmetoder.

Härskarmetoder i en bästa-vän-position i mitt liv.

För jag klarar inte av att se någon ensam, jag vet ju fan hur det känns.

Jag vet hur det känns, tänkte jag då.

Men nu så vet jag, att jag aldrig varit mer ensam än nu.

Och samtidigt så är jag inte ensam alls. Över huvud taget.