De talar mycket om ensamhet nu
Jag är mycket ensam
Inte bara nu, utan har varit
lång tid i mitt liv

Att stå utanför
inte vara med
Att bli förbisedd och bortvald
inte bli inbjuden

Det är min vardag sedan länge
Och nu efter så lång tid
så ser jag till att straffa ut mig själv
innan jag ens kunde bli tillfrågad

Smärtan är fysiskt
det gör ont att bli utstött
att stöta ut sig själv

Hela kroppen skriker
men det är för döva öron
och inget i min uppsyn
som märks

Jag måste hålla ihop
annars går jag under

Det finns en tanke
eftersom jag sett att mirakel
kan ske
att möta en vän som
får mig att omvärdera
och se
hur det kan vara att vara en del
av gemenskapen