Det börjar duggregna och mer åskmuller hörs.
Vi närmar oss hamnen där färjan står. På håll
kan man ana att börjat gunga långsamt. Toppen höjs
och sänks. Vinden har dragit igång igen.

Vid färjan har det bildats en lång kö med människor som väntar på
att få gå in. Vi ansluter oss till kön och väntar. Jag och min vän står tysta.
Vi vet att något inte är bra. Men ingen säger något, vi tittar
mot det märkliga havet som drar djupa andetag. Det är som att havet
inte bryr sig om att det regnar och blåser.

Tillslut får vi kliva ombord. Vi går mot vår hytt och lämnar
våra saker. Där inne blir det påtagligt hur de stora långsamma vågorna känns.
För att inte bli för illamående lämnar vi hytten och går mot det stora fönstret.
Det är svårt att se horisonten, den verkar vara skymd.
Vi går ut på däck där fler människor står och tittar på den stora vågen som verkar vara på väg hit. Det är obehagligt tyst igen. Inget regn, ingen vind. Inget utrop.
Ingen säger något.

Magkänslan säger att jag måste få bort
alla här ifrån!

Vatten har börjat läcka in, det är bråttom att få ut alla.
Jag ber min vän att lämna båten medan hon kan. Hon gör som jag säger och försvinner.
Jag springer till så många hytter jag kan för att varna och be alla att fly.
Men jag får ingen respons.
Vissa sover, några tror mig inte, några har hamnat i ett apatiskt tillstånd.
Det är obehagligt lugnt.

Den mörkblå väggen av vatten börjar komma närmare.
Understa våningen är nästan helt vattenfylld.
När människorna ser att vattnet läckt in startar paniken.
Alla försöker ta sig ut samtidigt.

I panik försöker jag rädda alla som inte klarar sig ut själv.
Båten töms på människor och jag blir den sista som lämnar färjan.
Flodvågen är borta, människor står i hamnen, alla är lättade
och chockade. Andetag hörs.