Jag vet att det kommer ske. Pappa kommer glömma bort mig. Glömma mig. Därför gråter jag. Jag kommer inte vara hans dotter mer. Inte för honom. Inte för någon. Därför gråter jag. Jag ser hur det kryper närmare, biter oss lite i tårna ibland. Pappa vet det också. Han känner det. Att han inte minns. Han blir rädd då. Och jag kan inte andas. Därför gråter jag. Hans barnbarn är inte ens påtänkta än. Och han kommer inte minnas dem när de väl kommer. Han kommer aldrig få några barnbarn. Jag vet det. Han vet det också. Därför gråter jag. Hela tiden vill jag vara hos honom om jag kan, men det kan jag inte. Ingen kan det. Därför gråter jag. Jag vill sätta mitt liv på paus och bara vara med honom, men det går inte. Ingenting går. Inte utan honom. Därför gråter jag.