Du går förbi mig, sätter dig på ett säte längre bort
med ryggen vänd mot mig.

Jag ser hur du vänder på huvudet då och då, sneglar åt mitt håll som för att se om jag är kvar.

När du trycker på stoppknappen vänder du dig om helt, ser mig i ögonen. Du vet att vi ska av på samma hållplats.

Våra linjer har korsats tidigare.

I höstmörkret går vi åt varsitt håll. Som alltid.

Jag utlämnas åt känslornas arkeologi. En hjärtats flykting.

Dina förstulna blickar hieroglyfer. Och du en gåta i ljusrosa stövlar.