Det springs i mina tankar. Bort från alla minnen där du associeras. Där du är en huvudroll, något du sagt, en melodi eller något du gillat. Det är en kvävande andfåddhet där reminiscenser av dig blesserar mina revben i varje andetag, men det måste ut.

I varje minne tar springet min hand och vi försvinner. Springet är skyndsamt och målet är en undanskymd vrå för oss alla som så gärna vill glömma, vill gömmas. Bara en liten stund? Så att minnen kan brisera ifred utan att vi ens behöver vara med. Inte titta på och inte känna. Bara glömma och sedan få vår ro att inte längre behöva gömmas.