Han såg henne på en scen. Första gången, badande I rött. Långt hår. Brunt. Scenljuset rann utför hennes nakna rygg som vax; klänningen glittrade som blod färskt från en artär. Med en röst av rök sjöng hon om stjärnornas flammande fall och glödande död. Sakta gungande rytmsektion - trummor och ståbas - under en tunn smekande gitarrslinga. Ljusglimtar fångade i grå ögon, komprimerade till nålstick. En kyss efteråt. Taxi. Hon biter honom I axeln när hon kommer. Väser en hänförd litania genom blodiga tänder med ögonlocken darrande. Frukost. Hon steker äggen med lite paprikapulver. De äter medans gryningens ljus fyller rummet. Gör kanterna mjuka. De ses igen. Han ser henne sjunga igen. Låter hennes små, jämna tänder bita honom igen, gång på gång. Ibland använder hon svartpeppar och oregano i stället för paprika.
Vinter. Snö faller i tjocka flingor. Han läser Octavio Paz och Pablo Nerudas kärleksdikter för henne; när en vinterstorm kastar snön mot fönstren läser hon ur Ekelöfs Sorgen och stjärnan med en röst förvandlad till bärnsten av brasans fladdrande sken.
Medan stjärnorna faller över snön kommer någonting närmare. Fotsteg i vinden. Klor mot fönstrets glas. Han ser ögonen hör klorna som dras mot glaset. Han kan inte längre hitta henne. Som svald av himlen. Han står vid torget och ser fyrverkerierna krossa natten. En pistol innanför rocken. Sorgen är krossat glas i hans bröst. Åter till klubben. Ett försök att höra hennes spöke i luften och se det i glasen.
Vår. Han hör fotstegen i vinden. Hör månsken lockande kallt över sjön och ser sedan ögonen i fönstret, månljuset komprimerat till små nålstick.