Dunkla skyar över viken,
stråk av sol.
Kärleksminnen attackerar.
Jag var så kär,
ryser,
tänker på dig.
Din röst som darrar,
som smeker,
som skäller...
... skyller mig för otrohet.

Så hämnas du för det jag aldrig gjorde.
Med en flicka som ingen vill ha,
som du avskyr, som äcklar dig.
Sedan kommer insikten.
Du tog miste.
Om mig.
Men då är allt för sent.
Du har snott in dig
i lögner.

Vi går ett år,
sneglar på varann,
längtar, hatar.
Jag står inte ut,
kan inte förlåta.
Lämnar Sverige,
men skadan följer med,
sitter i min själ.

Duggregn över viken,
solstänk emellan.
Jag ryser och ler.
Varför?
Är det kärleken som inte dör?