Jag blev förälskad i din vackra silhuett när månens ljus lyste fram din skugga.

Men jag gav mitt hjärta till dig när jag fick se, vad din skugga dolde.

Tiden passerade och jag började att känna mig frusen i vad en gång var min värme.

Mitt hjärta dängde för dig men min kropp kändes som den tog ett dopp i det kallna vinter vattnet.

Jag försökte hålla ut men varje andetag kändes tyngre.

Samtidigt som för varje dag som gick, blev jag inte yngre.

Jag vaknade en morgon utan att känna den kallna vinden,
men det var då jag inser nu att jag förlorade mitt inre.

Konsekvensen blev katastrofal och paradoxal.

Han som en gång fick ditt hjärta att smälta blev nu en man utan att känna smärta…