När fysikern klev in i stenhuset blev hon som bländad av dunklet. Rummet var litet, men föreföll än mindre när dess dimensioner tycktes trycka mot fysikerns ansikte. Luften var mild här inne. Det var varken en kvalmig eller unken miljö, utan väl syresatt. Det var lätt att andas.

Damen lyssnade noga. Fortfarande hördes inget svar. Handledaren kunde förvisso vara ute på ärende, men de hade bestämt klockslaget tillsammans, även om damen var på plats något sent.

Hon lämnade dörren på glänt så en del av lokalen kunde komma i dagern. Det hade inte synts utifrån, men för samtliga fönsterglas hängde mörkbruna filtar. På golvet fanns en trasmatta, några stora kuddar och en fåtölj i en av hörnorna. I det nätta ljuset varseblev fysikern också skrivbordet vid den bortre väggen. De två gula lampskärmarna och de höga boktravarna på bordsskivan. Och mellan dessa, halvt framåtlutad i stolen, den slumrande mentorn.

Fysikern han inte mer än harkla till, innan hon hörde stolen knarra. Mentorn smackade med munnen ett par gånger och tände en av skrivbordslamporna. Det matta skenet spred sig till det angränsande köket och badrummet. Handledaren började prata med detsamma. Sinnesintrycken strömmade till, damen fick vänja sig vid både ljus och ljud samtidigt.

- Har du tid?, frågade mannen, utan att låta det minsta sömndrucken.
- Hejsan, jag är här nu, svarade fysikern och blinkade till.
- Varsågod, sade mentorn och sträckte ut en öppen hand i riktning mot fåtöljen i hörnan.
Damen tog av sig ryggsäcken, rättade till en hårtest och satte sig i möbeln.

- Ja senast du var här berättade du att du och dina kollegor hade kommit en ganska bra bit i projektet med den artificiella fysiken. Utvecklingen hade stött på betydande utmaningar och hinder mellan varven. Vilket du också framförde i loggböckerna, utkasten och essäerna du sände mig. Jag studerade dina forskningstexter kritiskt, ett perspektiv som en handledare förväntas inta, men jag ska givetvis erkänna, om jag inte gjorde det redan för två år sedan, att jag framförallt läste alstren med intresse. Det har jag även gjort den senaste veckan, inför dagens möte. Många av de frågor teorier och tankeexperiment du formulerade då, har de ändrats till utropstecken? Har kvantgravitationspraktiken, inficirkprincipen eller elektromagnetisk hjärnemulering varit dig och dina medstudenter behjälpliga i experimenten?

Fysikern gjorde en lång utandning.
- Jag vet inte riktigt. Än. Jag tänkte om du skulle vilja ge respons på prototypen.
Hon böjde sig framåt, sträckte ner armen i ryggsäcken och rotade runt en stund. Sedan fick hon tag på tärningen och plockade upp objektet.