Hejdå - det är dags att gå .
Det är nu dags att skriva avskedsbrev.
Vänta va, vad var de hon skrev? - Kanske hon drev?
Det är här du kanske tror jag inte längre härdar
För du har inte sett vilka vägar, som gör att det är här jag färdar
Nu ska jag avsluta detta och gå vidare,
du och jag klarade oss ändå inte vidare.

Stanna gärna upp om du inte kan följa
Jag har nämligen inget mer att dölja
Jag ska berätta hur det börja
Det hjälper mig sluta sörja


Någon hade dött när hon fött
En annan gick för hon inte fick
Det var ett kval, Utan val,
Ett nyfött barn, - Utan bröst - tröst- röst
Utan hjälpande hand - kom hon inte i land
Att hon flög gjorde att hon inte dög
Hennes hår - blev sår
Diskriminera och förminska, till slut de sinka
Att hon var vilsen - gjorde henne ilsken
Samhällets stöd - det tyckte hon sög

Mamma var stumm, - När han var dumm
Han brukade först svamla och sen ramla
Vi kröp - när han söp
Sprang till min säng - Rädd för däng
Ingenting vi längre fick, - sa Stora ögon och en arg blick, -
Han slog, - Ändå Han log
Min bror var på vakt, tänk vilken förakt
Kunde inte längre känna, men till slut hon lämna

Jag försökte dölja - vem jag försökt följa
det skulle bli en sörja och dröja tills alla förstod att min mamma inte kunde styra vart det börja., men nu vill jag henne höja