Namn på platser, småstäder, folkgrupper och personer utom undertecknad är genom hela denna dokumentära serie fiktiva i de fall jag finner det motiverat.


Förberedelser inför traumabehandling 2023-08-23

Jag sitter i en karmstol mitt emot kuratorn på vårdcentralens samtalsmottagning. Vi har träffats några gånger innan sommaren och pratat om mitt mående. Huvuddiagnosen i journalen lyder ospecificerat ångesttillstånd. Som kontaktorsak anges ångest, senare med tillägget trauma.

Jag har gråtit varje dag sedan början på året, då jag plockade fram och läste manuskriptet till boken om min stormiga ungdom. Jag hade tänkt färdigställa det innan hösten och skicka till förläggare. Det är mest renskrivning och redigering som återstår, men istället läser jag det om och om igen. Undrar hur jag kunde skriva det för flera år sedan utan att fälla en tår, men nu inte ens läsa det utan upprepade gråtattacker. Jag förvånas över den starka reaktionen, och att gråten inte upphör. Jag som aldrig gråter. Smärtan är emellanåt svårhanterlig. Ibland tvingas jag vända i dörren på väg ut, då gråten överrumplar mig.
Jag grips av det explosiva trycket i berättelsen, av styrkan och skörheten hos den unga huvudpersonen, av det symbolmättade språket, och av kvickheten och humorn i dialogerna. Men framför allt blir jag berörd av den jag var, och den jag ville bli, men inte förmådde på grund av eldstormen i huvudet, det bultande hjärtat och panikångesten som bröt ut i folksamlingar och i högljudda, stökiga miljöer.
Min självbild var suddig, tillvaron kaotisk, flytande, utan kontroll. Jag var oförmögen att visa mina känslor och mitt verkliga jag. Bara i dagboken, i dialogen med mig själv, skymtade mitt sanna väsen. Annars dolt bakom en fasad av kylig behärskning.
Jag var en person med för många spärrar, ibland helt utan spärrar, en person utan tillit till någon, och med stark rädsla för att vidröra en annan människa. Kom någon för nära backade jag, flydde in i mig själv, och begravde mig i ångest och mindervärdeskänslor.
Ibland agerade jag provokativt för att väcka uppmärksamhet, djupare sett var det ett rop på hjälp. Men den kom inte. Istället framkallade jag irritation, och den jag tyckte mest om gjorde jag slut med. Den låga självkänslan sa mig att jag inte var värd kärlek, att få ha det bra. Det gav mig bara skuldkänslor. Förmodligen därför att min mor mådde så dåligt.
Åren gick, och tillvaron ordnade sig på ytan. Men den förtärande branden i hjärtat och i huvudet ville inte slockna. Var den en naturlig del av min personlighet, medfödd och ofrånkomlig, eller hade den kanske startat vid en svår tidpunkt i livet?

Redan i maj, under det första besöket på samtalsmottagningen förstår kuratorn att ångestproblematiken går längre tillbaka än till ungdomsåren. Jag berättar, och hon skriver i journalen att jag från elva års ålder bevittnat och avstyrt våld i familjen. Jag förklarar att jag fått professionell hjälp tidigare för mitt usla mående. Första gången på BUP då jag var mellan sjutton och nitton år. Kuratorn jag samtalade med var en vänlig kvinna strax över tretti som gillade mig. Jag minns att jag inte ville göra henne besviken, se hennes glada ansikte anta en bekymrad min. Därför lät jag bli att tala om svåra händelser. De låg ändå så djupt nedgrävda i det omedvetna.
Hon lyssnade intresserat när jag läste mina allegoriska dikter. Det var på den tiden när jag gick omkring i fars avlagda yllerock från sextiotalet, den som jag lagade fickorna på och fyllde med diktutkast. Revolutionspoeten Majakovskij och finnmarksskalden Dan Andersson var mina idoler och närmaste vänner. De följde mig vart jag gick. Samtalen på BUP-mottagningen ledde förstås inte till någon lindring av kvalen.
Knappt tio år senare då jag bodde i Stockholm, gick jag i psykoanalys med förhoppningen att knäcka ångestkoden genom drömtydning. Jag drömde om uppskakande händelser nästan varje natt under flera års tid. Ofta om far och mor, lika ofta om björnar och vargar som attackerade mig eller lurpassade, om människor som jagade mig och sköt med gevär i mitt ansikte. Jag drömde om naturkatastrofer, om flygplan som störtade alldeles intill mig, och om fritt fallande hissar jag stod i. Jag befann mig ensam på båtar som sjönk på öppet hav. En återkommande dröm var den om far och mig på vår segelbåt. Varje gång fick den kraftig slagsida och sjönk. Far föll överbord, slog huvudet i kölen och drunknade. Själv simmade jag iland utan att försöka rädda honom.
Jag skrev ner drömmarna när jag vaknade, och läste dem senare för psykologen. En jungiansk psykoanalytiker med mottagning vid Karlaplan, inte långt från min bostad på Gärdet. Under de två åren jag besökte henne, analyserade hon inte en enda dröm.
- Dina drömmar sticker inte ut på något sätt, sa hon. De är helt normala.
Kanske är de förekommande hos alla, men inte så frekventa som i mitt fall tänker jag idag. Analytikern blundade ofta när jag talade, och jag tänkte att hon lyssnade intensivt. Men en gång då jag frågade henne något, svarade hon inte. Till slut ryckte hon till och öppnade ögonen. Jag förstod att hon slumrat till. Vid ett annat tillfälle fick jag betala fullt pris fast hon var tjugo minuter sen. Dottern var nämligen på besök på mottagningen med sin nyfödda. Analytikern gick omkring med barnbarnet i famnen, och tyckte nog att det var en viktigare uppgift än att hjälpa en ung själ i nöd.

Jag läste vid den här tiden allt jag kom över av C G Jung. Böckerna Det omedvetna och Jaget och det omedvetna kunde jag nästan rabbla i sömnen. Jag betraktade med Jungs synsätt min neuros som ett utslag av en rubbad jämvikt mellan det medvetna och det omedvetna. Det senare var hotfullt med allt förträngt innehåll som behövde komma upp till ytan, främst genom drömtydning. Om jag bara lyckades lokalisera och medvetandegöra de förträngda minnena i det omedvetna skulle neurosen, det vill säga det känslomässiga stillaståendet, brytas. Jag blev expert på neurosers orsaker och botemedel. Likafullt var jag oförmögen att befria mig själv.

Samtidigt med den intressanta, men för mig verkningslösa psykoanalysen, bedrev jag heltidsstudier vid universitetet. Satt ofta i Stora läsesalen på KB och grottade ner mig i transcendental religionsfilosofi, Hegels dialektik och Strindbergs civilisationskritik. Jag använde till och med Hegels dialektiska metod som förklaringsmodell till min förtvivlade kamp att nå själslig harmoni. Studierna och psykoanalysen levde på så sätt i någon slags symbios. Samtidigt pågick en brottningsmatch mellan de förnuftsbaserade studierna och mitt behov av att uttrycka mig fritt och konstnärligt.

Viljan till frigörelse, till ett självständigt liv, var urstark. Men kampen fördes på en alltför isolerad arena, nämligen i dagboken. Och den starka viljan var snarast en överspänning som låste mig. Jag närmade mig aldrig på allvar innehållet i det omedvetna, nämligen de förträngda minnesbilderna av våldet i min barndom. Jag visste att det skett, men orkade eller förmådde inte träda in i den lilla flickans värld på nytt. Jag fruktade förmodligen att ett sammanbrott skulle göra mig galen, snarare än hela mig, och få såren att läka.
Jag anade också att en uppgörelse med det förflutna skulle kosta på psyket så pass, att jag inte kunde bedriva akademiska studier. Därför tror jag att jag omedvetet höll emot, trots viljan till befrielse. Mitt psyke balanserade därför på en knivsegg mellan det medvetna och det hotfulla omedvetna. Analytikern var inte kapabel att förstå, trots att hon stod närmast till hands. Eller anade hon att jag saknade styrkan att möta innehållet i det omedvetna, och därför drog ekonomisk fördel av mina besök? Vem skulle jag då ha talat med som förstått, och kunnat hjälpa? Mina föräldrar som orsakat problemen?

När jag kom hem från något bibliotek, fortsatte jag snart studierna till sena kvällen, ibland fram till de tidiga morgontimmarna. Nästan alltid vid ett brinnande stearinljus. Kanske för att idéerna och teorierna som studerades formulerats i äldre tid, och därför framkallade en känsla av kärvhet och enkelhet. Plötsligt kunde jag stänga läroboken, öppna dagboken och låta anden tala fritt. Ofta i ett desperat tonfall i jakt på inre frid. I min tvårummare på Gärdet var atmosfären mera himmel än jord, mer ande än kött.
Ibland blev jag bjuden på ett glas Pommac en trappa ner. Alltid Pommac. Den gamle konstnären med sina etsningar som vattenskadats vid en översvämning, kunde precis äta sig mätt på sin folkpension. Men han var en man med fria tankar. Hans nobla sätt och imponerande lärdom, i synnerhet inom konst, poesi och arkitektur, var i sig en fest för mig, som satt fåordig och lyssnade. Under denna stund försvann min egen trassliga person, och ersattes av intryck från en högre värld av kunskaper och gränslös vänlighet. Aldrig har jag träffat någon som visat mig så djup respekt.
Även jag levde i yttre fattigdom vid denna tid, och ett glas Pommac kunde ge mig mättnadskänslor i väntan på nästa utbetalning från CSN.

Något år efter att jag avslutat de meningslösa samtalen med analytikern, började jag planera för en öppen uppgörelse med mina föräldrar. Ett familjesamtal hos en psykolog där jag i första hand skulle konfrontera min far för de brott han begått mot mig och min mor. Men jag satt fast i studierna i ytterligare några år. Tog flera examina, och uppmanades av en professor att påbörja en forskningsförberedande kurs i idéhistoria. Mitt intellekt hade expanderat under dessa år. Jag hade klarat av att hålla demonerna i det omedvetna på behörigt avstånd. De sista åren vid universitetet och högskolan fick jag högsta betyg på alla arbeten. En revansch på mitt tidigare misslyckande då jag hoppade av gymnasiet och gömde mig i skogen. Men priset jag betalade var en svår neuros. Trycket inifrån det omedvetna var enormt. Bara den som upplevt denna terror kan förstå vad det innebär. En känsla av implodering, eller nära förestående implodering, behärskade mig. Jag beslutade mig för att inte gå vidare i mina studier. Forskarvärlden fick vänta tills jag blev klar med det förflutna.

Till slut, en solig men råkall januaridag 2006, kommer min far upp till Stockholm för att delta i det planerade familjesamtalet. Min mor har rest upp dagen innan, och talat enskilt med psykoterapeuten jag valt till samtalsledare. Hon har därmed fått möjlighet att ge sin version av de våldsamma åren. Far har avböjt enskilt samtal. Själv har jag talat några gånger med den kvinnliga terapeuten i hennes fina våning nära Strandvägen. Jag har berättat ganska svepande för henne om åren då far misshandlade mor. Jag är ovan att tala om det.
Mina förväntningar på samtalet inser jag nu, många år senare, var låga. Min första önskan var att far verkligen kom upp till Stockholm och terapeuten. Den andra var att han erkände misshandeln av min mor. Sedan finns ingen klar föreställning om vad jag ville uppnå. Innerst inne trodde jag nog aldrig att samtalet skulle leda till en lindring av själsplågorna. Men det var ändå värt ett försök.

Fortsättning följer.