Posten kom fram. Nu sitter jag här med min dosett. Runt mig ligger skolböckerna från min studietid, kanjikorten, gitarren och capot, men jag rör ingenting. Det har liksom fastnat. Sinnet.

Jag vill mest bara gråta och skrika. För att jag är ensam just nu. För att jag och min paranoia härjar i huvudet. Vägrar släppa taget och det är för tidigt för nästa dos, vilket jag hade önskat kunde dämpa ångesten, men jag tvivlar på att detdär lilla pillret kan få mig flytande. Jag simmar liksom under ytan och luften börjar ta slut och jag börjar ta in vatten.

Vi sjunker...

Eller rättare sagt,

Jag sjunker.

Du stannar ovanför ytan och inte förrän det är försent har du förstått att jag sjunker.