Göteborg år 2423 var ett helt annat samhälle än det man sett tidigare inom svensk historia. Borta var alla jovialiska göteborgare som drog fräcka skämt, petade sig i näsan och var allmänt goa. Borta var också den stolta arbetarstaden som hejade på IFK Göteborg, ordnade VM i friidrott, körde gaffeltruck hejvilt genom staden, skrålade till Håkan Hellströms låtar på Ullevi, firade julafton på Liseberg eller ansåg att Göteborg var Sveriges framsida medan Stockholm var landets framstjärt. I stället möttes man av ett Göteborg med allt annat än stort självförtroende.
***
De hade fortsatt gå utan någon tydlig riktning, och till slut var de tvungna att pausa. För ett par kilometer sedan hade de slängt undan elsparkcykeln som de färdats med, den var vid det laget helt värdelös. Sina vattenflaskor hade de i ryggsäckens ytterfack. De hade varit kvicktänkta nog att ta dem med, innan de rusade ut ur skogen tidigare idag. Så satte de sig ner på asfalten. Båda två undrade hur det gått för Marie och Steffo, hade de klarat sig undan anfallet? De hade inte sett dem sedan de var tvungna att fly genom skogen. Det sista de såg var en grupp ungdomar som agerade extatiskt, av helt begripliga skäl.
De tittade ut mot stadskärnan och såg hur lite sammanhang som fanns kvar av staden. De hade gått hela dagen för att ta sig ut i förorten. Göteborg var i själva verket ett förtäckt rövhål där ingen borde sätta sin fot. Nu tittade han modstulet på henne när hon sög i sig de sista dropparna vatten ur flaskan, han såg hur hon riktigt kramade ur innehållet och till slut stängde igen locket och la tillbaka den i ryggsäcken. Han var själv törstig, men bestämde sig för att vänta tills senare. Måttfullhet var en dygd.
De visste båda två att de hade en lång väg att gå och att de inte kunde vänta för länge. Insekterna kunde vara på väg när som helst och då var det färdigt med dem. Det var i alla fall vad de bägge ansåg. Han tänkte på vad Göteborg en gång varit för sorts stad för väldigt, väldigt länge sedan. Hans föräldrar hade berättat historier om staden när han var liten, hur det var att leva och bo här. Han tänkte att det var något han aldrig skulle uppleva. Han hade växt upp i ett slaget Sverige, i spillrorna av de senaste fem världskrigen. Avancerad teknologi hade utvecklats som hjälpt till att utrota stora delar av mänskligheten, inte bara i Europa och västvärlden, utan även i den övriga världen. Det enda som fanns kvar var flertalet löst sammansatta grupper som hade svårt att kommunicera med varandra. Här i resterna av det förr så vackra Göteborg fanns det bara ett tusental individer kvar och det mesta av infrastrukturen var sedan länge utslagen.

***
Ask och Embla var båda långa med ett androgynt yttre. Det var ett år mellan syskonen men många trodde att de var tvillingar, eftersom de alltid hängde ihop och gick klädda i samma kläder och med samma stripiga hår. Oftast kunde man se dem gå runt med varsin portabel musikspelare som avskärmade dem från yttervärlden. Deras huvudsakliga intresse var att läsa science fiction-noveller, skriva rymdpoesi och lyssna på elektronisk musik. De hade växt upp med sina föräldrar utanför Göteborg i en utpräglad arbetarklassfamilj, som i generationer jobbat med händerna men som på senare år haft allt svårare att försörja sig. Arbetarklass blev till underklass. Deras föräldrar hade i princip alltid varit beroende av bidrag. I storstadsområdet Göteborg fanns det en hel klunga individer som levde på ekonomiskt bistånd, ett slags opium för folk som varken kunde göra sig produktiva eller självständiga: men som konstant klagade på att de inte fick tillräckligt mycket mat, pengar, kläder etcetera. För dem var tydligen staten roten till allt ont samtidigt som det var staten som höll dem vid liv.

När syskonen blev äldre och fick möjlighet började de gå på festivaler för elektronisk musik. Allt från små hemmafester till stora rejv. Det spelade ingen roll om det var legalt eller illegalt, svartklubb eller vitklubb, bara man kunde studsa runt halva natten och berusa sig till extas som en påtänd teletubbie. Så kallade Open Airs arrangerades flitigt överallt i stadsområdet och polisen kunde omöjligt hålla koll på vad som hände och var alla ungdomarna höll hus; samt vilka substanser som inhalerades, injicerades eller på annat sätt inmundigades i samband med arrangemangen. Man träffades för att lyssna på elektronisk musik ute i det fria: det hade sin föregångare i rejvet från flera århundraden tillbaka. Man skulle släppa all sinnesnärvaro och bara fokusera på nuet och musiken runt omkring. Oftast såg arrangörerna till att det fanns spännande belysning, fräcka bengaler och omgivande skogsmiljö (för att försvåra för myndigheterna att ingripa). Båda syskonen hade vid det här laget gått på ett dussintal utomhusfestivaler - det fanns inte så mycket annat att göra i det Göteborg de kände till.
När de hade kommit till kvällens Open Air, som låg en liten bit norr om Göteborg, insåg de att det kanske inte skulle bli lika spännande som de hade hoppats på. De fick lite dåliga vibbar när arrangören, långt innan tillställningen börjat, var kraftigt påverkad av kemiska substanser. När Ask gick fram och pratade med honom var det svårt att få ut ett vettigt ord ur honom. Till slut spydde han på gräsplätten framför dem och Ask backade snabbt därifrån. Han kände sig osäker på vad de bägge gett sig in på och gav Embla en menande blick. De båda hade med sig varsin ryggsäck med lite proviant och matnyttigt innehåll; lite kläder, vattenflaskor och annat som kunde behövas för att klara en natt ute i naturen. Förhoppningsvis var de tillbaka redan imorgon eftermiddag, om allt gick som det skulle och de kom hem i tid. De hade tagit sig hit med varsin elsparkcykel, men i och med att terrängen blivit allt sämre hade de halvvägs fram övergivit dem. Allt för stora delar av asfalten var sönderslagen och uppbruten, vilket ledde till att de till slut fick sicksacka sig genom vägen. Det kändes inte som någon idé. Ask slängde in sin cykel i en buske. Han hoppades att ingen skulle upptäcka cykeln och att den skulle förbli gömd när de kom tillbaka. Embla la sin vid asfaltsvägen hundra meter längre fram. Det var bara att hoppas på att ingen skulle ta dem.

Efter det något misslyckade mötet med arrangören träffade de på två jämnåriga kamrater från skoltiden, Steffo och Marie, som också hade dykt upp för att festa loss. De hade hoppat runt på samma skolor under sin flyktiga tid som studenter i Region Göteborg. Men både Steffo och Marie hade en frekvent låg närvaro, de skolkade mycket och gick knappt ut gymnasiet med fullständiga betyg. De var i stället ute och rökte eller hittade på bus, spöade upp småglin, hade oskyddat sex eller gjorde någonting annat otillbörligt. Senaste tiden hade de haft bristfällig kontakt med varandra och varken Embla eller Ask visste riktigt vad som hänt dem eller vad de gjorde för tillfället.
"Tjena", sa Ask när de möttes och både Steffo och Marie stod lutade mot varsitt träd, "vad kul att ni är här, då är det i alla fall några som vi känner."
"Verkligen." Svarade Steffo avslappnat. Marie tittade på dem båda och log.
"Det här kommer ni inte ångra." sa hon.
Syskonen nickade till svar. Tillställningen skulle börja först när det blivit kväll, och det fanns inte mycket mer att göra än att betrakta naturen och roddarna som slet med att få upp tekniken. De båda slängde i väg sina ryggsäckar några meter ifrån sig.
Medan de satt och väntade alla fyra mörknade himlen över dem, det hela kändes som en långt utdragen timelapse i realtid. De såg hur skuggorna växte längs med träden och hur omgivningen blev allt dunklare. Utanför strömmade fler och fler ungdomar till och de kände hur en närmast testosteronstinn stämning spred sig genom området. Alldeles i närheten ställde man upp ett stånd som sålde alkohol och andra substanser. Säljaren var en ung ljusblond tjej med stora solglasögon. De började snart köa framför henne och de såg hur fler och fler människor stod där och väntade på sin tur. Plötsligt reste sig Steffo upp.
"Jag tänkte köpa något, typ öl eller vin. Får se vad dom har. Är det någon annan som vill ha?”
Ask och Embla skakade på huvudet.
" Kanske någon öl till mig då." svarade Marie.
" Ajaj kapten!" sa Steffo, halvt på allvar och på skämt. Han vände ryggen mot dem och försvann i folkvimlet. Man hörde sorlet av upprymda människor - av skratt och glada tillrop och av allmänt surr.
"Det verkar som att det börjar dra ihop sig nu i alla fall", sa Ask till sin syster.
"Ser så ut" svarade Embla utan att titta på honom. Hon stirrade ut i folkvimlet.
"Vad tror du då Marie, kommer Steffo snart tillbaka?" sa Ask skämtsamt.
"Det vet man aldrig."

De såg hur tältet framme vid scenen ockuperades av diskjockeys och andra musiker och hur deras instrument tog över borden. Så hörde de hur den första låten gick i gång, en funkig housdänga som var svår att värja sig mot. Den var både dansant och melodisk på samma gång och släppte inte greppet om hjärnbarken. De kände hur marken gungade under dem och hörde ett jubel av eufori, ett hurrarop av extas som inte vill avta utan bara växte och växte för varje sekund likt en tsunami. Ungdomarna dansade rytmiskt till housemusiken: en ljudbild så överväldigande att det var svårt att föreställa sig något annat.
Marie skrek mot Embla och Ask, men det var knappt att hennes röst trängde igenom bruset. Det de trodde sig höra var: " Kom nu! Var inte såna fjollor."
Innan de visste ordet av hade hon satt sig upp och var på väg ut i den euforiska House/Disco/Techno-scenen. Hon vaggade vant i väg och uppslukades snart av vimlet av människor som likt duracellkaniner fuldansade inne i skogspartiet.
Plötsligt hördes ett förskräckligt ljud. En radda ljusglimtar dök upp här och var, liksom eldsken. Nu var stämningen inte lika mysig längre. Det hördes ett förskräckligt ljud från deltagarna och känslan av panik spred sig som en löpeld genom området. Hela den stora samlingen människor attackerades likt en huggsexa av ett gigantiskt antal insekter. Ett avgrundsvrål spred sig över hela den öppna skogsarenan vilket fick Ask och Emblas blod att frysa till is. Instinktivt tänkte de bägge att det var dags att dra.
"Vi sticker!" sa Embla till Ask, varpå han nickade till svar.

De såg inte skymten av vare sig Marie eller Steffo när de reste sig upp. Det enda de såg var människor som duckade mot attacker av ett gigantiskt antal mikroskopiska djur.
"Aaaahhh!!!" Hörde de en kille skrika när han närmast stångades till marken och började kravla samtidigt som han blev nedtrampade av sina medmänniskor, som lika desperat försökte komma bort från området. De insåg båda att de inte hade tid att vare sig vänta eller leta efter sina vänner utan analyserade i stället hur de skulle ta sig därifrån. Embla sprang fram och grabbade häftigt tag i sin ryggsäck som låg slängd ett par meter ifrån dem. Hon började sedan springa längs skogsbrynet genom flera träd som stod som åskådare för hela skådeplatsen. Ask följde klumpigt efter henne och snubblade då och då medan han försökte hålla jämn takt med sin syster. Det hela utvecklade sig nästan till en katt- och råttalek där Embla tog täten, tittade om Ask hängde med, och sedan fortsatte ännu ett par meter mot nästa klunga av träd. Samtidigt var de bägge tvungna att ducka för alla dårar som sprang förbi från alla olika håll och kanter. Folk framstod som närmast psykotiska när de hysteriskt sprang runt och skrek och åmade sig eller bröt ihop framför dem. De var som besatta av någon större andlig kraft medan de små krypen var i full färd att ta över deras liv. Plötsligt skymtade de bägge syskonen hur kroppar började brinna inombords och fattade eld. Det var som att kontakten med insekterna ledde till att människor deformerades och blev till något annat. Något inhumant.
De bägge lyckades ta sig ut ur klungan av människor utan att bli nedtrampade och komma förbi skogsbrynet och ut mot en snårig skogsväg, som ledde dem bort från festivalområdet och ut till ett närliggande skogspartiet. De började desperat springa i hopp om att så snart som möjligt nå en anslutande väg som ledde dem vidare in mot centrala Göteborg, eller i alla fall bort från insektshelvetet. Syskonen sprang så fort att de fick håll och inte ens då slutade de, utan fortsatte bara medan de krampaktigt tog sig för magen och hoppades att det snart skulle gå över. De fortsatte springa rakt fram, förbi träd efter träd och grenar som fladdrade framför dem. Förbi och ut genom mörkret.

Så befann de sig plötsligt på en mindre asfalterad väg. Ljudet bakom dem hade tystnat. De desperata ljuden av ungdomar kändes inte längre lika närvarande, även om den fruktansvärda upplevelsen som de blivit vittne till bara hade skett ett tiotal minuter tidigare. Runt dem var det fortfarande mörkt, men vägen lystes upp av stora starka lamplyktor med ett gult sken ett tiotal meter ifrån varandra. Asfaltsvägen gick längs en brantare kulle. De började gå jämsides ut på vägen i hög fart.
"N nu gäller det att vi ändå försöker hålla ett hyfsat högt tempo." sa Ask till sin syster och började ta över rodret för operationen.
Embla muttrade något ohörbart till svar.
"Bara vi kommer i väg, och gärna så fort som möjligt." fortsatte han. Ingen av dem kände att det var någon idé att tjafsa utan fortsatte bara rakt fram. De såg hur kullen bredvid dem blev mindre och mindre och snart försvann och övergick i en stor äng. Den kändes som en magnifik del av Göteborg som de tidigare aldrig hade skådat. Att det kunde finnas så storslagna naturelement i den gamla arbetarstaden, tänkte de för sig själva när de gick där i natten. Förstås var de bägge för oinsatta i vad som fanns och inte fanns, de kom från en trasig underklass där allmänbildning gått förlorad i generationer. Men just nu i den mörka vårnatten kunde Embla och Ask uppleva hur vacker staden faktiskt var.
Ju längre de gick skymtade de konturerna av stadskärnan. De såg plötsligt gatukorsningar, shoppingstråk, stora gator och kanaler. Plötsligt var de inne i de centrala delarna, som de så sällan såg sig som en del av. De kom in på ett promenadstråk längs en bilväg och passerade en rad höghus. Förmodligen befann de sig i en närförort. Ask funderade på om det var här som den kända fotbollstävlingen Gothia Cup en gång hade spelats. Han var inte säker, han hade bara hört några bekanta diskutera saken på avstånd. Då han själv inte var särskilt sport- eller fotbollsintresserad hade han inte lagt det på minnet, men medan de gick där på Göteborgs gator fick han en stark känsla av att han mindes rätt. Förmodligen var det så.

Inte många människor var ute, Göteborg verkade vara en stad som var öde på kvällar och på helger, då gjorde man bäst i att hålla sig inomhus och borta från buset. Alla år av oroligheter och attacker hade gjort staden och dess invånare livrädda. Nu var det mer eller mindre maffian som härjade. I bakgrunden kunde man höra ljudet av motorcyklar som varvades och skriket av brutala ungdomsgäng som löpte amok ute på gatorna. Både Embla och Ask kände att de behövde gå snabbare. De ville för allt i världen inte hamna i mer trubbel. Så passerade de kanalen, avenyn, Nordstan, på väg mot asfaltsplätten där de hade slängt sina elsparkcyklar.
När de kom fram scannade de av området, Ask gick förbi busken där han hade slängt elsparkscykeln, han hoppade in i den och började rota. Till slut fick han upp och loss den. Ingen hade som tur tagit den ifrån honom. Embla hade svårare att hitta sin, hon gick runt i cirklar och letade, till slut framstod hon som en dement gammal dam med för mycket huvudbry och för lite insikt. Det blev mer och mer uppenbart att hon inte skulle hitta sin cykel, antingen hade någon huligan stulit den eller så hade den försvunnit på något annat sätt. Ask betraktade henne med mild rastlöshet. Till sist sa han: "Alltså, du kan ta min om du inte hittar cykeln. Eller så åker vi tillsammans."
"Jag vill bara kolla en liten stund till, jag är osäker om jag har tittat överallt."
Det var tydligt att hon hade traskat runt hela asfaltsområdet utan att det givit något resultat. Hon envisades dock med att gå runt kors och tvärs i ett antal minuter till. Till slut vände hon sig mot sin bror.
" Vi kanske ändå ska skynda oss i väg."
"Bra," Ask lutade sig fram mot styret på sin cykel," vill du köra?"
"Du kan. Så håller jag i mig." Embla log försiktig. Hon steg långsamt upp bakom honom på cykeln och tog ett ordentligt grepp om livet på sin bror. De började sakta åka i väg över den ganska destruerade asfalten och sicksackade sig långsamt fram. De sladdade fram längs vägen i en ojämn takt. Batteriet verkade dåligt laddat och det gick trögt. De åkte ett par hundra meter innan de bestämde sig för att ta en kort paus. Andas ut. Ställde sig sedan på cykeln igen, med full fart framåt. Långsamt tog de sig fram längs den snåriga vägen. En- eller tvåkilometer lyckades de tillryggalägga i ojämn takt duckandes alla diken. Till slut gick det inte. Elsparkcykeln strejkade och de föll platt på marken.
"Aj vad fan" skrek Ask till. "Hur gick det för dig?"
Embla landade bredvid honom; hon undersökte sina armbågar och såg att hon bara fått några skrubbsår.
"Det är okej" svarade hon kort. De reste sig upp och tittade på den eländiga vägen de hade framför sig, flera kilometer som de var tvungna att tillryggalägga så fort som möjligt. De vände sig om och såg att det börjat ljusna runt omkring dem. Konturerna av staden Göteborg syntes bakom dem. Den stolta hamnstaden.
"Du, vad tror du hänt med Steffo och Marie?"
"Ingen aning faktiskt. Vad tror du?"
"Jag hoppas på det bästa."
"Du såg hur det gick för alla andra?"
"Dom kanske hann ifrån?"
"Kanske."
Just som solen höll på att stiga upp insåg de hur vackert Göteborg var om dagen. Kanalen, stadskärnan och grönområdena gjorde den till en av de finaste platser de varit på, även om ingen av dem kunde säga att de egentligen varit någon annanstans.

***
De kom hem efter ett par timmars vandrande. Huset de växt upp i stod tomt och nedsläckt. Föräldrarna var inte hemma. Deras bil var dessvärre borta även den och det betydde med största sannolikhet att de var ute på irrfärder. Syskonen tog sig in och la sig båda för att vila ett slag. Ingen av dem kände att de hade särskilt mycket kraft att göra någonting mer överhuvudtaget.

"De här var minsann bland det värsta som hänt på länge," suckade Ask när de satt vid köksbordet senare på eftermiddagen och tryckte i sig ett par frysta pizzor som de hittat," jag vet inte om jag varit med om något liknande förut? Inte vad jag kan komma på i alla fall." Ask kliade sig över huvudet. Han satt tyst en stund.
"Nej det var vedervärdigt. Undrar vad som hänt med alla ungdomarna? Jag har inte sett eller hört något sen dess. Har försökt kolla med alla mina kontakter, men ingen har inte varit på festen." sa Embla.
Det var som att stundens allvar nu på riktigt drabbade dem och att de fick tid att ta in det som skett. Utanför huset hade en storm dragit in och de kunde se hur molnen ovanför dem hade mörknat. På håll kunde man se hur det blixtrade till i någon avlägsen ort.
Embla svalde och fortsatte igen "Vad var det där för djur egentligen? Det såg ut som mygg."
"Ja jag vet inte," Ask tittade ner i bordet, " typ insekter eller liknande."
Ännu en lång tystnad. Så fortsatte Ask "Men så där blir väl ingen? Även om man blir attackerad av hundratusentals mygg."
Embla betraktade honom utan att veta vad hon skulle säga härnäst. Allting var så surrealistiskt, som i en dröm; hela festivalen, den packade arrangören, vännerna och insekterna som haglade över dem. De hade inte mer energi till övers för att prata och bestämde sig för att gå till sängs. Imorgon skulle föräldrarna vara tillbaka - förhoppningsvis. Utanför mörknade himlen ännu mer och det drog ihop sig till ett ordentligt oväder. En doft av förruttnelse spred sig utanför och runtom huset kretsade snart en svärm av hungriga insekter. Hunger var deras största drivkraft.