Det snövita pappret ligger stilla på bordet, stirrar på mig ,     hånande Jag hör den viska.                                                                                                                                             Ingen kan befläcka mig, ingen kan smutsa ner mig, jag skall leva orörd för evigt.

Paralyserad håller jag bläckpennan i handen, blek och uttorkad av rädsla vågar inte gå i närheten av  pappret, min penna vänder ryggen mot mig, jag står där rådlös stirrande på spetsen och utan några ord och tankar.

och mitt snövita papper är obefläckat och orörd och tom.