nästan hela tiden håller jag mig fast på den nytrampade kostigen som leder uppåt men ibland brister jag orkar inte vara själv med allt klarar inte sköta det som behövs har inte orken ändra mina fel fixa det som måste kommer inte ihåg kan inte leva som er andra skulle ha gjort det skulle ha gjort det skulle ha gjort det och det är då jag faller
faller
faller
ned mot motorvägen där allt är svart allt gör ont allt går fort alltid fel så svart i mörkret får panik skriker inombords vill inte vara här hjälplöst kapitulerar men så minns jag verktygslådan i handskfacket den svarta mappen med mina verktyg letar febrilt i mörkret finner drar fram läser orden förstår först inte stannar upp läser om läser igen läser om drar med finger under orden så känner jag ihåg drar in luft anar närvaro av dig du bästa terapeut som gav mig liv ännu ett andetag flackar med blicken minns dina ord om mig låter dem bädda in mig i värme i mörkret vaggar mig lugnar mig ger mig tillit om att mörkret omsluts av ljuset och imorgon ska jag höja min blick och låta min arm greppa första bästa tuva på min egen kostig för du gav mig tron på min styrka och det är jag dig evigt tacksam för