På den regnfuktiga bänken ligger ett klassfotografi från 70-talet. Barn med randiga polotröjor och hemmaklippta luggar. Min mamma sydde alla mina kläder och de var på nåt sätt fina, men alltid ändå skeva. Ränderna har inte gått ut inte ur mig fastän regndropparna nu gör sitt bästa. Och vissa av oss har den där luggen kvar, andra inte. Barn från en tid när man växte upp för att kämpa, med vetskapen om att hjärtat är rött och sitter till vänster. Tanken på det får mig att vilja göra något, som att börja demonstrera. I år ska jag gå i förstamajtåget igen. Borstar bort regndropparna från bilden och tar den med hem. Det skulle kunna vara min klass på det där fotografiet. Kanske var det en gammal klasskompis som satt där på bänken tidigare och har tänkt precis samma sak.