Livet rasslade till från början, det tycktes sammanträffa med en Större Än Livet-händelse.
Rasslade på med inpiskade Illasinnade Inbillningar,
av bara farten
med
Idiotiska Idéer, och
Traumatiska Tankefällor.
Rasslet rasade i rus och sus,
tongångar tågade tilt till tonåren,
yngre vuxen-domen vältrade våldsamt vilsen yngling,
som man, mer mogen, men mesig, mild, mans-barn av min tid,
medelåldern mildrade med tiden mesigheten, mer meddelsam menar man,
nu mer åldring, ådror och ånger,
ångrar nog mest det ogjorda, osagda och onödig oro.
Oroar mig oändligt över att oroa mig i onödan.
Rätt som det är rasslar ju ändå sista sanden i timglaset ut,
å tiden, som tar tid, tar helt plötsligt slut.