- Det var dags, sa du
Som vanligt låtsades jag att jag visste vad du menade
Det var lättare så
Men något gnagde, en fråga eller så, som ett skavsår
Jag trivdes utmärkt i ditt sällskap, men aldrig lika bra som i mitt
eget
Dagarna gick och det blev sommar
Hur jag lät ljud rulla från min tunga, men aldrig bilda ord
- Förryckt, sa du högt
Jag utgick från att det var mig du pratade om, så där som alla
utan självförtroende eller narcissister utgår ifrån, men även
vi med bröstfickor på våra förkläden
Som en hakklapp att fånga upp alla förvirrande miner i
Jag lät dig hållas, så som jag alltid lät dig hållas;
med ett leende på sned
Du slogs mot osynliga auktoriteter
och jag, jag slogs mest mot mina egna demoner
Vi kanske var ämnade för varandra, men med en axelryckning
bestämde jag att det inte var så
Den morgonen gick jag med raka armbågar och siffran 22