Små små steg i skogen, eller så nära skog som man kan komma i en stor stad, släppte jag alla bromsar och lät energin flöda fritt ända fram till staketet som avgränsade till tempelparken. Fem kilometers promenad hade avklarats utan att för den sakens skull göra mig utmattad. Jag undrar vad det är för kemikalier i hjärnan som har börjat arbeta sig runt i rätt avdelningar. Den har kallats mirakelmedicin och kanske är den det? Det har tagit större delen av mitt vuxna liv för att hitta rätt medicin utan mer biverkningar än vad jag kan hantera. Hur det blir i detta långa loppet är dock ett orosmoment som jag inte tänker tänka på just nu.

Om jag hade vetat att det vore fysiskt möjligt hade jag hoppat från balkongen och flugit över stad och skog med starka vingar.

...men

Då det inte är fysiskt möjligt blir jag kvar på marken och tittar på flygplanen som flyger förbi.