Vi hörde deras rop innan vi såg kråkorna,
Ett antal av dem.
Men en av dem är inte en kråka.
Formen är längre, skarpare vingar — en hök.
Kyligt cirklar han runt och runt och undviker deras näbbar,
Uthärdar dem han inte kan undvika.
Men hela tiden som han rullar så höjer han sig också.
Sakta, så sakta att vi inte kan se honom resa sig.
Vi ser att han är högre nu än han var då.
Vi hör kråkornas ilska bli svagare.
Äntligen släpper en kråka ifrån och sedan en till.
Sedan slingrar sig fem eller sex upp mot himlen.
Då är det bara två kvar. Sedan en. Sedan ingen.
Höken är nu en fluga på en ljusblå vägg.
Inget är nära honom.
Han ligger tillräckligt högt.
Han tar sig tid och driver iväg västerut.