Du var lögnaren
som stack med dina nålar
för att själv bli fri.
Det var ditt skäl till att överge vännerna
och det var den enda anledningen
till att du inte berättade tills slutet
när det inte längre fanns någon anledning
att berätta någonting.
Det finns tysta världar
som vi berör osynligt.
Du såg din far i stenen
och gick förbi honom.
Inte ens detta kommer att blekna.
Inte ens nu skulle du ändra ditt avslag.
Detta var vad de menade
när de sa förlåtelse,
eller månen, med sina ådror,
som alltid lyser för oss
och vi måste blunda för att inte se det.
Din önskan var alltid kontroll,
alltid för den mänskliga guden
och alltid var du den galna kvinnan
som rasade genom dina ögonlock.
När de kom till dig,
utan varning men inte oväntat,
som den första och oomtyckta snön,
blev det som när pestsprayen går fram.
Fixerad på ett ögonblick
och dess renande prakt.