I falsk trygghet lindas hon in
Satt på piedestal, helig, full av liv
En musa vars gränser faller i glömska
Lugnet före stormen
rider på vågor av stundande kaos.

Hon lindar in hans själsliga sår med sin ömmaste hand
Hon dyrkar hans dåtid och stöttar hans framtid
Frivilligt givmild urholkas hon
Lever på hoppet och brödsmulorna
Hennes vidöppna ögon ser allt, men hon rasar inför hans blindhet
Ty obönhörlig är ordens makt.

Han, likt ett svart hål
Men hon ser inte mörkret
Förtrollad av stjärnglans som hon är
Innan det är för sent.

Grönskans sus förvanskas av skrik och eld
Allt är aska
Allt är förlorat
Som jag önskar att hon hade räckt till.