Just nu är det sommar, om jag inte missminner mig är det någon gång i augusti och jag har arbetat på mitt jobb i snart fem månader. Jag arbetar som lagerbiträde; detta innebär att jag hämtar ut ändlöst många varor från lagret, paketerar ner dem och skickar dem till kunder som kommer inse att de inte alls ville ha vad de hade beställt och returnerar det så jag får lägga tillbaka det i lagret igen.

Det är inte det att jag hatar mitt jobb, vilket jag skulle göra om det inte vore för några av de trevliga arbetskamraterna eftersom det totalt saknar stimulans och skulle kunna utföras av någon som är hjärndöd. Det jag inte gillar är att jag om fem år förmodligen fortfarande kommer att jobba med detta värdelösa jobbet, ifall min chef, som inte verkar gilla mig särskilt mycket, skulle avskeda mig på grund av brist på efterfrågan först.

Varje dag efter jobbet brukar jag träffa Jenny i parken. Ifall jag inte gjorde det skulle jag ha väldigt lite anledning till att gå upp på mornarna, förutom att jag skulle få min chef och förmodligen ams på mig ifall jag inte gick till jobbet.

”Hur var det på jobbet idag?”, frågar Jenny. Hennes mörkbruna hår sträcker sig några centimeter nedanför hennes axlar, hon har gröna ögon och sommarjobbar på en resebyrå.

”Ovanligt bra.”, svarar jag och kisar med ögonen när jag tittar mot solen som nästan verkar ligga i zenit, ”Jag fick lasta upp massa gamla möbler från källaren till sjätte våningen. Det var en skön omväxling från att paketera ner varor.”

”Höll du på med det hela dan?”, frågar hon. Vi sitter vid en brygga och har tagit av oss våra skor och strumpor och har våra fötter och nedre ben i det varma vattnet. Vi gör detta varje gång vi träffas i parken.

”Nej, bara de fyra första timmarna i morse. Men det kändes som om allting var över på en kvart.”, säger jag, sen frågar jag den där viktiga frågan som inte får glömmas bort: ”Hur var det på ditt jobb idag?”
”Som vanligt.”, säger hon med ett lätt suckande tonfall samtidigt som hon drar ena handen genom håret. ”Chefen vill att jag ska jobba extra på lördag. Det verkar till och med som om jag kommer att få förlängt arbete.”

”Det låter ju jättebra.”, säger jag och försöker låta glad och uppspelt för hennes skull. Men det är svårt att vara överdrivet lättsam när man slavat i nio och en halv timme i en byggnad som saknar luftkonditionering.

”Mm.”, säger Jenny, ”Men jag skulle hellre göra någon annat. Det är inte min stora dröm att boka in massa charterresor åt barnfamiljer, vet du.”

”Drömmar kan inte alltid följas. I alla fall inte yrkesmässigt.”, säger jag och rör med ena fingret i vattnet. Det fanns en stor fabrik ett hundratal meter bort från oss på sextiotalet och jag funderar på ifall de kanske släppte ut giftigt avfall i vattnet och om det i så fall finns något kvar av det nu. ”Vad är det som är din stora dröm?”, frågar jag och försöker låta allvarlig.

”Jag skulle vilja måla.”, säger hon och tittar planlöst ut över parken. Hennes blick stannar på några ungar som kastar frisbee med en hund.

”Landskap eller porträtt eller nåt sånt?”, frågar jag.

Jenny börjar förklara vad det är som hon vill måla, men jag hör inte på. Hennes prat ersätts med svagt brus samtidigt som jag tittar ut över vattnet, hur solen reflekteras i det. Jag kommer att fylla tjugo i år. Och om fem år kommer jag att vara tjugofem, men jag vet bara hur gammal jag kommer att vara om fem år och inte vad jag kommer att göra och det skrämmer mig. Tiden kommer att gå, jag kommer att åldras. Jag vill bara inte att jag ska vara lika långt nere då som jag är nu. Jennys röst låter sötaktigt mild.