Tina var bara fyra år när hon lärde sig läsa bokstäver ur en stor bok med bilder av människor med avhuggna huvuden och fastspikade händer.

Bilderna hade hon läst sedan hon nådde upp till boken som alltid låg på det stora bordet i salen. En del av dem var så otäcka att det inte gick att se på dem med öppna ögon. Man måste blunda och titta ut genom ögonspringorna. Låta dem silas in i ögonen utan att fastna där.

Men bokstäverna var alltid likadana.

Och en dag visste hon vad de hette. Hon såg det på dem och allihop hade egna namn som de presenterade sig med och vips blev de familjer. Som hette "mörker" och "vatten" och "ormen" och "begynnelsen"

Ingen hette likadant som hon själv. Så hon fick be farmor skriva bokstäverna som blev hennes. Bara hennes. Och papperet med bokstäverna la hon i en ask tillsammans med ringen hon fått av morfar och stenen som var från stället där rosen dog.

Hemma i vardagsrummet fanns andra böcker. En med fåglar och en annan med blommor.

Och så fanns det några utan bilder. De såg tråkiga ut, men när bokstäverna presenterat sig för henne förstod hon att det fanns skatter inuti det där tråkiga. Snart skulle hon se efter vad det var för skatter. Men först tänkte hon se efter vad alla fåglar och blommor hade för namn.

                                                        -

"Pappa" sa hon en dag, "pappa titta där är en johannesört" Och pappa tittade och såg att det var det. Och så kom det sig, att hon som bara var fyra år fick ett eget lånekort på biblioteket där man fick låna arton böcker i veckan. Hon hade gärna läst fler, men det fick man bara om man var sjuk och någon vuxen hämtade böckerna. Ibland var hon sjuk länge, länge och då läste hon så mycket, att mamma brukade fråga om hon inte nötte ut ögonen med alla bokstäver.

Såklart hon inte gjorde.

Hur skulle man kunna nöta ut ögonen på något som kändes skönt när det kom in i kroppen? Ibland var mamma ganska svår att förstå sig på.

Den stora boken hos farmor, den hon hittat bokstäverna i, tittade hon i varje gång hon hälsade på. Bilderna var gjorda av en som hette Dore med ett konstigt tecken ovanför e. Kanske hette han dorå eller dory eller något. Ibland sa inte bokstäverna namnen ordentligt. De kunde hitta på nya namn som inte fanns. Och så kunde de luras. Bokstäver var alltid roliga på det sättet. Roliga och lekfulla. Men bilderna var fortfarande otäcka och berättelserna som stod i den stora boken hörde ihop med bilderna, så det gällde att vara försiktig med att se efter hur det stod. Tänk om hon fick läsa något som inte gick att sova när man läst.

Fast från början i boken handlade det om när det blev ljust och alla djuren föddes. Och sedan kom människorna till jorden och tog hand om alltihopa. Det gick inte så bra för alla drunknade utom Noa.

Noa byggde en båt som hette ark och där måste det lukta väldigt illa för det fanns ingen toalett och alla djuren bodde ihop med människorna huller om buller.

Men då kom en duva och båten kom i land. Där gick alla ut och Noa blev lika full som farfar, och hans barnbarn blev utskällda och fick inte vara med de andra.

Hon kände ingen som hette Noa.

Farmor skrattade gott när hon berättade vad det stod i boken. Och så sa hon att boken hette Bibel. Det stod på ryggen med guldbokstäver.

Men i boken stod det att den var helig.

Helig är ett konstigt ord. Tina tänkte, att alla som var hela var heliga, men hon kände inte så många som var trasiga mer än Olof som brutit benet och ibland när det blödde var det trasigt på henne också och då var hon inte helig. Men för det mesta var nog alla heliga. Så hon frågade farmor om bibeln handlade om vanliga heliga människor. Och farmor skrattade ännu mer och sa, att det gjorde den.

Men sedan bläddrade farmor fram en berättelse som hon tyckte att Tina kunde läsa för att den inte var så lång och svår och handlade om en fisk som var snäll.

Farmor sa, att den som hette Jona var en man fast han hade ett a på slutet i namnet. I bibeln kunde män heta sånt med a på slutet. Noa och Jona. Fast Hanna och Sara var flicknamn i bibeln också.

Och så berättade farmor, att den där Herren som det stod om här och där var detsamma som Gud men att gud antagligen inte var någon man. Inte någon kvinna heller för den delen. Fast man kallade honom för honom.

"Han som var en han var inte en han för han kunde lika gärna vara en hon eller en get" sa farmor.

Och Tina skrattade så hela hon blev ett helt skratt för hon såg en get som hade likadana mustascher som morfar och jättestora bröst som farmor och som satt i himlen med hundra änglar som också såg ut som getter. Hon såg ofta sånt som andra berättade. Men såhär tokigt brukade minsann ingen säga. Mer än farmor, världens bästa farmor med världens största bröst. Jättefina.

Berättelsen om fisken som svalde Jona var spännande för att Jona var olydig och då kom fisken och räddade honom när han skulle bli straffad och dö i havet.

När han blivit uppspottad på land sa han till alla i Nineve att de måste lyda och ångra allt dåligt för annars skulle de brinna upp.

Men det enda som blev förstört var en buske som Jona ville sitta under när han skulle se hur alla dog. Då blev Jona arg. Det var ju hans buske. Men då sa den där geten i himlen, att han inte ville ha ihjäl människor.

Det var en bra berättelse, den hände för jättelänge sedan när det fanns så där stora fiskar. Nu finns det bara valar och dom är inga fiskar för dom föder levande ungar. Det gör människor också, men dom är inga valar. För då skulle ju farmor vara en val. Och Tina. Och luften skulle vara ett hav som alla kunde simma omkring i.

Tina tänkte, att det skulle nog vara ganska roligt.

Om alla kunde simma.