Även här är jag klädd i svart och går mot två stora vitmålade dörrar.
Det står två vakter där för att hindra mig att gå vidare men jag går rakt igenom dem.

Det enda jag har med mig är en attachéväska i min vänstra hand.
Jag kommer in i en stor sal målad i ljusa färger och det finns åtta personer där som sitter mitt i rummet. Sju av dem sitter på enkla trästolar i en halvcirkel framför ett skrivbord, där en mörk kvinna sitter och tittar rakt ner i bordet.

Jag går fram till bordet och tar av mig solglasögonen samtidigt som kvinnan höjer sin blick och möter min.
Väskan som jag har med mig sitter fastkedjad vid min handled och jag låser upp och lägger den framför henne. Den är vänd mot henne och när jag öppnar den kan jag inte se vad den innehåller.
Jag berättar för Henne att det som finns här i, måste hon ta emot innan jag får åka hem.
Hon tittar i väskan med sorgsen blick och sen åter på mig. Stänger den sakta och för den mot mig medan hon skakar på huvudet och säger med tunn röst att det inte är till henne jag ska lämna den.

Jag vänder mig då mot de andra i rummet, en man och sex kvinnor. Sakta går jag från den ene till den andre med undantag för en av kvinnorna som jag på något konstigt sätt känner igen, men ändå vet jag att jag aldrig har träffat henne förut.

Medan jag går runt där i rummet så pratar jag till dem en och en. Jag berättar för dem att jag inte är arg eller ledsen för att de en gång tagit mitt liv utan att det var deras uppgift.
För mannen som tittar frågande på mig berättar jag att det var han som kastade mig ner i ravinen bland de vilda, utsvultna rovdjuren. Sedan berättar jag för dem i tur och ordning om hur de dödade mig vid Karthagos strand, hur jag blev dräpt av ett knivhugg, dränkt, och det återkommande bålet där jag brann och hur jag begravdes levande i sanden. Alla får ett mynt av mig och av någon konstig anledning så tackar jag dem.
Efter det går jag fram till den okända unga kvinnan och ger henne ett visitkort, säger till henne att hon vet vad hon ska göra och att kortet gör det lättare för henne att hitta mig.

Än en gång går jag fram till bordet och ber henne ta emot det som finns i väskan men hon för den över kanten till bordet så att den faller i golvet och nickar mot dörren.
Jag känner förtvivlan över att hon inte ville ha väskans innehåll men förstår inte varför och går sakta bort mot dörren.
Jag stannar till en liten stund framför kvinnan som jag gav kortet och bad henne skynda sig, för de väntade på mig där hemma.
När jag sen går ut genom dörren igen finns det bara en stor sorg inom mig och drömmen slutar alltid när jag går ner för trappan och ut i dagsljuset.