Såg dig i drömmen, suddig i kanterna
så mycket vackrare än en den skarpa polaroidbild
jag nu har i min hand

En blinkning räcker inte längre till
för att skapa en glädjetår som kan skölja bort sanningen

En nödvändig hallucination

Precis som den vackra film jag ser
Om och om igen

Men jag spolar hela tiden tillbaka efter hälften
för att slippa det sorgliga slutet

Jag lever i en dålig repris
Som upprepas gång på gång

När ska jag våga trycka på stoppknappen?