Det prasslar av höstlöv under våra fötter där vi går genom allén i parken. Solen lyser trotts det så är luften kylig och jag ser molnen samla sig. Jag sparkar till en sten.

"Jag tror det blir regn. Hallå jag tror det blir regn sa jag!"

"Va?"

Jag får syn på den vita sladden från hörlurarna som går från jackfickan och upp mot öronen. Jag rycker ut båda sladdarna och säger:

"Har du lyssnat på musik hela tiden? Du har ju inte hört nått av vad jag har sagt! Här går man och anförtror sig åt tomma luften suck!"

"Förlåt, men jag lovade att lyssna igenom det här."

Hon ser bedjande på mig med sina bruna ögon under den svarta sned luggen. Hennes silvriga tiara glittrar i höst solen och det har runnit lite kajal under ena ögat av den starka vinden som skapar tårar i ansiktet. Hon drar upp dragkedjan på den neongula jackan och den prickiga kjolen fladdrar i vinden. Hon sparkar till några röda löv och får med lite lera som fastnar på hennes gröna converse skor. Hennes ben skakar av kylan då hon bara har på sig ett par svarta strumpbyxor under kjolen. Hon är väldigt söt, ingen tvekan om saken och mina vänner undrar alltid hur det kommer sig att vi inte är mer än vänner. Alla killar drömmer väl i hemlighet om söta, små kajal poppande fickor. Men så är inte fallet med mig. Dessutom är Mirjam min allra bästa vän. Jag har känt henne hela mitt liv, vi har inte varit dom bästa av vänner precis, men i sexan sa det klick. Jag har sett henne gå från punkare till popare. Jag är den som fanns vid hennes sida efter första uppbrottet med pojkvännen. Det var min axel som hon lutade sig mot när jag hjälpte henne hem efter första fyllan. Jag kan henne utan och innan, hennes familj är som min familj. Jag skulle inte klara mig utan Mimmi i mitt liv. Sen så finns det andra anledningar till att jag inte kan bli tillsammans med henne. För det första så skulle jag aldrig riskera våran vänskap på det sättet och för det andra så är jag inte intresserad av kajalflickor med på målade tårar eller Broder Daniel stjärnor under ögonen, hur söta dom än må vara. Nej, jag och Mimmi kommer det aldrig bli.

"Lyssna igenom vad? Håkan Gnällströms nya?"

"Tack, jag vet att du inte uppskattar min musik och att du helst av allt vill gömma dig bakom en påse när vi går på stan tillsammans och jag har en av mina extrema indie dagar, men vet du vad? Jag vet att du innerst inne vill förvandlas till en söt liten kajalpojke du med."

"Hahaha..."

"Förövrigt så är det inte Håkan, det är Ravens demo lyssna dom är grymma..."

Jag tog emot ena sladden och stoppade in den i örat.

"Den här låten är tänkt att bli deras första singel, den heter Goodbye."

Den började med en gitarr som spelade lugnt och en bas i bakgrunden. Sen kom sången in, mjuk och lugn. Men plötsligt kommer trummorna och det hela förvandlas till en riktigt rivig rock/punk låt. Jag kan inte stå still en sekund till.

"Jäklar det här är ju bra!"

"Mjo de e rätt bra, den här raden gillar jag..."

Mimmi började sjunga för fullt.

"Tack jag uppskattar din sång men var tyst nu så jag kan höra låten."

När sista ackordet klingat ut drog jag snabbt ut sladdarna innan jag förgiftades av Håkan Hellström.

"Mimmi du har äntligen lyckats!"

"Med vad?"

"Att hitta musik som verkligen går att lyssna på."

"Du är alltid lika vänlig, men vad bra då gör det ju inget att jag tänker släpa med dig till Demolition på fredag."

"Stopp där, menar du den där indie grejen på Folkan?"

"Tssk, som att du ens skulle sätta din fot bland ett 20 tal indiehungriga tiara flickor i svart och rosa, nej jag ska dit med Evelina senare. Demolition är ett arrangemang på Revyn för demoband. Ravens ska spela där.

"Hm..okay men på ett villkor, att du inte släpar med mig till den där inideskiten efteråt även om jag är aspackad!"

"Jag skulle hellre dö än o ta med dig till en poptillställning."

Hon pluggar in hörlurarna och vi går vidare genom parken i tystnad. Höstvinden blåser allt kraftigare och molnen har täckt solen. Träden svajar och löven prasslar under våra skor.

"Du, jag hörde faktiskt vad du sa tidigare även om jag lyssnade på musik."

"Va?...Eh..jaha...men..."

"Jag förstod det, jag har nog vetat det hela tiden."

"Så det gör inget? Inget är förstört mellan oss?"

"Nej, din dummer, jag älskar dig ändå kom hit."

När vi står där mitt på vägen i allén och kramas så faller de första regndropparna.


Jag vet inte varför, men jag känner att läget mellan mig och Björn har förändrats. Under dom där få sekunder när han berättade för mig hur han egentligen känner. Jag ser allvaret i hans bruna ögon. På något sätt ser han sorgsen ut. Det är som hundvalps ögon, när dom inte får det dom vill ha. Jag tänker tillbaka på den tid som jag har känt honom, en jävla evighet egentligen. Björn. Björn med dom slitna diesel jeansen, och den svarta Ironmaiden t-shirten. Björn med det blonda håret, lätt stylat och på fötterna de vita vansen(som jag lyckades få honom att köpa). Klart som fan att jag älskar honom. Det har jag alltid gjort. Kanske är det först nu i den här regnvåta kramen på grus vägen som jag inser att det ligger nånting större bakom de där orden. Jag skakar av mig tanken och blickar upp i hans ögon.

”ska vi stå här hela dan eller?”

”Ja då slipper jag duscha ikväll i alla fall.”

Säger han med ett skratt och vi börjar springa genom allén. Parkeringen ligger bara några meter bort och jag fumlar i jackfickan efter nycklarna.

”Fan att du inte har fixat körkortet Mimmi!”

”Äh, håll käft annars får du gå hem.”

Jag ger honom den ena hjälmen och vi hoppar upp på moppen, jag känner en stöt gå genom magen när han lägger armarna runt mig. Varför? Tänker jag det ska inte vara så här. Inte nu! Jag förbannar mig självt och sätter fart mot stan. I fickan vibrerar mobilen.

Det är kväll och jag ligger på sängen i mitt rum och lyssnar på Utan Dina Andetag av kent. På sängbordet ligger mobilen. Det piper till, jag vet redan vem det är från. Jag läser:


”Gillar du vår demo?...

kommer du på Demolition på fredag?

*kramar*”

Det har inte varit en lätt dag. Först så blir man kontaktad av sitt ex som vill att man ska lyssna igenom ett gäng demo låtar. Han har självklart inte tid att komma över med dom, så han skickar dom över msn. Ännu en feg ursäkt att inte vilja träffa dig, tänker du och lägger in låtarna i ipoden och sticker iväg på moppen för att hämta upp din allra bästa vän. Någon som betyder så oerhört mycket för dig, och som du vet att du betyder lika mycket för. Ni går eran vanliga runda och pratar om allt mellan himmel och jord. När du mellan raderna av elgitarr solon och härliga rockballader, uppfattar orden. Orden som du aldrig trodde att han skulle säga. Klart som fan att du känner dig väldigt förvånad. Men innerst inne har du nog alltid vetat det. Du borde ha förstått att det var så. Men du känner dig ändå tveksam. Nånting inuti dig vill inte förstå.

Jag ligger på min säng och regnet slår mot rutorna, tonerna av She Loves Me med Kristofer Åström ljuder från datorn och jag reser mig upp från sängen. Två steg, sedan är jag framme vid garderoben, jag rycker upp dörren och letar bland alla de randiga, prickiga, rutiga, svarta och neon skrikande plaggen. Längst in under en hög med randiga strumpbyxor hittar jag det. Jag blir stående blick stilla. En ny låt surrar i datorn:

”och du är min, min, min att ta med att ta ut på en jakt efter tiden som flytt” sjunger Jocke Berg med sin underbara röst och gör mig lugn inombords och jag blickar ned på fotot i min högra hand.

Väl hemma så kastar jag mig in på mitt rum innan morsan hinner ställa till med ett korsförhör. Jag kliver över en trave med smutsiga kläder, sparkar till en tom pizza kartong kastar ned några sockar från stolen och slår på datorn. Jag går bort till stereon och sätter på den senaste skivan med Maiden och blickar ut genom fönstret. Det regnar ännu, jag tänker på Mimmi. Det hade inte varit självklart att berätta för henne, trotts allt som hon betyder för mig. Att bara slänga ut sig en sån sak. Hur skulle jag veta att det INTE skulle påverka våran relation? Med en djup suck går jag bort till datorn och startar ett spel, det knackar på dörren och morsan kommer in utan att vänta på svar.

”Du kan inte bara koma in så där har jag sagt!”

”Så här ser ut!”

”Och…?”

Säger jag och fortsätter stirra på skärmen, jag vill inte möta hennes blick.

”Nu får du ta och städa Björn! Så här kan du inte ha det tänk om…”

”Ja…tänk om vad?”

Jag visste precis vad hon skulle säga, jag vill inte höra det, jag går bort till stereon och höjer volymen ännu ett steg.

”Du kan bara inte ha det så här vad ska dina kamrater säga, och tänk så otrevligt om…om Mirjam skulle komma hit.”

Hon börjar plocka upp mina kläder och jag vänder mig beslutsamt om och tittar rakt in i hennes bruna ögon. Med ens slår det mig hur gammal och sliten hon ser ut. Det korta bruna håret har redan fått några stråk av grått, hennes ansikte ser ut att ha fler rynkor än vad jag kan minnas. Den tunna kroppen verkar skör som att hon skulle gå av på mitten om hon lyfte ett plagg till. Jag känner mig självisk och elak.


”Fru Melin?

”Eh…ja vad gäller det?”

”Peter Karlsson från polisen det gäller er man Dag Melin.”

”Han är inte hemma, vad har hänt?”

”Kan vi komma in, det är nog bäst att ni sätter er ned fru Melin.”

”Vad är det, har det hänt något?”

”Mamma, vad är det varför är polisen här?”

”Är det er son?...Vi vill ta det här med er först, fru Melin.”

”Björn gå upp på ditt rum!…vad är det som...”

”Sätt er ned, er man…”

”Mamma vad är det som händer?”

”Gå upp på ditt rum sa jag!”

”Fru Melin, er man har omkommit i en trafikolycka nere vid köpcentret…”

”Ne…nej...ni måste ha misstagit er…in…inte Dag…”


Jag väcks ur minnen och ser på morsan, det har gått 10 år och aldrig har jag frågat henne om känslor, aldrig har jag vågat prata om det som hände. Olyckan, otroheten, sveket och ändå så är jag vuxen nog att göra det nu. Just på grund av det här har jag inte kunnat förmå mig att säga som det är, just därför undviker jag konsekvent alla frågor som rör Mirjam. Jag borde hjälpa till mer, tänker jag och tar upp den tomma pizza kartongen.

Solen skiner över en klarblå himmel och de sista höstlöven faller från rönnarna vid kiosken, jag böjer mig ned och knyter skon. Rätar på mig och börjar gå igen. I mina öron ljuder en av Ravens demolåtar och jag låter tankarna vandra iväg till Björn. Jag borde ha sagt något mer. Men vad säger man? Jag har alltid förutsatt att det inte var så. Det kanske var dumt gjort av mig? Jag vet inte, allting känns så förvirrande. Jag går gatan fram och bläddrar i min ipod efter något lugnande och fastnar för In Your Room med Depeche Mode, jag svängar runt hörnet och krockar med någon.

”Nämen tjenare eru ute o går.”

”Åh…hej…”

Säger jag tvekande och drar ut ena sladden ur örat. Jag blickar upp och möter hans ögon. Varför ska känslor vara så komplicerade tänker jag, och försöker mig på ett leende. Jag tar in varje detalj av honom. Hans svarta hår, det vackra ansiktet med de blåa ögonen, den svarta kajalen, piercingen under läppen, den svarta t-shirten med det vita trycket över bröstet där det står Ravens, de slitna jeansen och fötterna i ett par svarta, blekta och nötta Converse. Det två armbanden på vänster handled, och cigaretten i högerhand. På ryggen har han ett gitarr fodral. Han är snygg, trevlig och charmig. Men han är inte din längre, säger en otrevlig röst inom mig.

” Så lyssnar du ännu på våra demolåtar?”

”Japp du vet 24-7, får jag…?”

Säger jag med ett leende och pekar på hans cigg, han räcker fram handen, jag är klumpig och fumlar lite, känner värmen från hans händer, tar emot cigaretten och för den mot min mun. Han ler, jag känner mig alldeles yr. Jag ger tillbaka cigaretten, det blir en pinsam tystnad, jag vet inte vad jag ska säga.

”Så kommer du på Demolition på fredag?”

”Joo, självklart, jag, Evve och Björn kommer.”

”Coolt.”

Säger han och tar ett bloss på sin cigg.

”Mmm.”

”Men du ja måste dra vidare ska till repan…eh…vill du hänka?”

”Eh…ja vet inte…jag ska…inte idag men vi ses.”

Han nickar förstående och börjar gå vidare. Jag vänder mig om och följer honom med blicken. Besviken på mig självt pluggar jag in lurarna och går iväg till tonerna av You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk med Pet Shop Boys.

Jag sitter under den nästan nakna eken, på en sten och blickar ut över vattnet. Bakom mig ligger kyrkogården. Jag tar upp en liten sten och kastar iväg den hårt, reser mig upp, går bort mot staketet, klättrar över det och sätter kurs mot den närmaste raden av gravar. Jag tänker på morsan som i detta nu antagligen sitter på sitt ”psykrum” som jag kallar det. Förut var det farsans kontor men jag kommer knappt ihåg hur det såg ut, nu är rummet kalt och vitt med en stor fluffig matta på golvet. Vad jag kan minnas så lät morsan göra om rummet direkt efter olyckan. Hon sitter mitt på mattan och mediterar, eller ber till gud ja vet inte. Jag bryr mig inte längre och jag känner mig självisk igen. Men jag kan inte hjälpa det. Tänk att hon fortfarande tror att jag inte vet sanningen, det är längesen jag blev stor och fick ”öron” om man säger så. Men jag vill ändå höra det från henne, jag tycker mig ha rätten att höra sanningen om min farsa från min egen morsa. Jag har kommit fram till graven, hukar mig och fixar till blommorna som jag la dit igår. Det är en enkel sten av granit, rundad längst upp. Bokstäverna är svarta.



Per Dag Melin

✩12/09 1956

†18/03 1996

Jag sätter mig ned i gräset och känner solen värma i nacken. Det är en gräsfläck på mitt knä.

”Jaha nu vet hon…jag berättade allt…”

Det låter fånigt jag vet, man jag har alltid gått hit för att ”prata” med farsan, det ger mig trygghet och ett slags lugn. När jag var mindre tyckte jag mig höra farsan svara med hjälp av vinden. Nu vet jag inte vad jag tror, är jag för stor för att tro på det spirituella? Eller är det hans röst jag hör i den sena höstvinden.

”Jag orkar inte längre, vill inte…

Jag blir tyst och det känns skönt att ha fått ut allt de där ur mig. Jag har funderat på att prata med en psykolog, men jag är inte redo att låta en främmande människa få höra saker om mitt privatliv. Men här på kyrkogården kan jag slänga ut mig allt, dom som hör det är ändå döda och kan inget göra. Jag reser mig upp och börjar gå mot kyrkan.


Det är onsdag idag konstaterar jag och tittar ut genom fönstret. Det spö regnar, jag har ingen lust till något. Jag kan inte sluta tänka på det som Björn sa till mig. Det är den enda tanken som snurrar runt, runt i mitt huvud, jag har väldigt svårt att förstå konstigt nog. Jag vet inte varför men jag vill inte acceptera det.


Lilllördag idag, och det regnar. Jag sitter på mitt rum vid datorn som vanligt och funderar över livet. Eller snarare över mina känslor. Jag vet vars jag står, det är ingen tvekan om den saken. Det blinkar till på skärmen, ett nytt meddelande på min hotmail, avsändare anonym vad fan…

”Jag vill inte ha nå jävla cp virus!”

”Jaha tack för den!”

Jag vänder mig om och i dörren står en lodis Mimmi, i svarta mjukisbyxor och en urtvättad t-shirt. Håret är slarvigt uppsatt i en knut. Hon har inget smink på sig, hennes ansikte ser så naket ut. På fötterna sitter ett par randiga sockar med hål på högra hälen. Hon är söt.

”Nämen tjena.”

”Så du har fått virus på burken?”

”Vete fan ett anonymt mail…”

”Åh fan va kul öppna! Vill du inte veta va de står?”

”Meh tänk om de e ett virus då?”

”Näe kom igen nu va inte så feg, du har väl virusprogram o sånt tjox? Haru ingen musik man kan lyssna på?”

Hon skrattar och går bort till stereon och rotar i min cd samling. Jag klickar upp mailet och sätter andan i halsen.

Vete fan asså men skulle vi inte kunna träffas?

Jag är i stan över helgen, några polare ska spela

Ring om du har lust

073-8560095


Jag vet inte vad det var, men jag kunde inte bara sitta hemma och ruttna bort. Så ja tog moppen hem till Björn. Jag står med en Opeth skiva i handen och skakar på huvudet, betraktar Björn där han sitter framför datorn med sina slita jeans och en svart t-shirt. Han har just öppnat mailet, jag kan inte se vad det står. Det blonda håret lockar sig lite i nacken. Minnena kommer över mig. Jag börjar tänka på allt det där som hände, för så många år sedan

Jag står för mig självt bakom skolmatsalen, iklädd svarta boots, neonrosa nätstrumpbyxor, svart kortkjol, vitt linne och en skinnjacka. Mitt hår är knallrosa. Runt ögonen har jag grov kajal och rosa ögonskugga, läpparna är rödmålade, vinröda är dom. Jag har två nitarmband och några kedjor. Vid mina fötter står en svart väska fullproppad med pins och klotter. Jag har en bärbar cd spelare och i mina öron ljuder Imperiet. Jag tror att jag är punkare. I handen håller jag en cigg. Jag vet att alla tittar på mig i smyg, att alla pratar om mig bakom min rygg. Men jag orkar fan inte bry mig. Mamma har alltid sagt att jag varit egen. Pappa tycker att jag är modig som vågar klä mig som jag vill. Men att jag röker, det vet dom inte. Det har jag börjat med nyligt, det hände när jag träffade Lilly och Amanda från Åkersbergaskolan. Lilly och Amanda går i åttan. Lilly har knallgrönt hår i en tuppkam och Amanda har blå extensions. En dag när jag satt nere på torget och glodde på folk som glodde på mig kom dom förbi.

”Tja tjejen har du cigg?”

Frågade hon som jag senare skulle få veta hette Lilly.

”Va…eh…näe.”

”Faaaan….aja sorry om vi störde…Vänta du går inte på Åkersberga va?”

”Näe…”

”Då måste du va från Rosborg”

”Nääe…ja går på Engdalsskolan 6B…”

”Va?...e de sant ja trodde du gick i åttan…haha…coolt, trodde att ni var för små för o va punkare! Jag heter Lilly förresten.”

Sen dess har ja hängt med dem, Lillys storasyster köper cigg åt mig och nu stod jag alltså där bakom matsalen och rökte. Det var då han kom, Björn.

Björn går i 6A och tillhör dom tuffa killarna. Han är en av dom som alla tjejerna har högst upp på sina listor. Jag hatar Björn. Våra mammor gick på samma babygrupp. När jag var pytteliten lekte jag ofta med Björn. Sen blev vi större och slutade hälsa på varandra. Han berättade för alla i sin klass att jag brukade springa naken på hans gård, när jag var liten. Han sa det i fyran. Alla skrattade. Hela skolan fick reda på det. Jag hatar björn.

”Tja, kan man få?”

Jag suckar och himlar med ögonen så att han ska förstå att han ska gå, sedan drar jag motvilligt ut lurarna och tittar på honom. Han har säckiga brallor och en stor tröja med något hiphop märke på. På fötterna sitter ett par vita sneakers. En röd kepa är nedtryckt över huvudet man ser inte hans ögon. Lockigt blont hår sticker fram vid öronen. Jag hatar Björn. Han är ful. Han tror att han är cool. Bara för att han vet att minst 10 tjejer har honom högst upp på sina listor. Haha om jag hade en lista skulle du vara sist Björn!

”Va vill durå?”

”Ja undrade om man kunde få en cigg?”

”Man får inte röka när man går i sexan, det vet du väl”

”Akta dig du, kasta inte sten i glashus.”

Han ler ett äckligt leende. Jag hatar Björn!

”Hmh vad händer här då?”

Jag stelnar till, den rösten är alltför bekant. Jag vänder mig om och möter min lärares blick.

”Du röker väl inte Mirjam?”

”Ja…jag…”

”Mirjam, att ljuga lönar sig inte, det här måste vi ta upp med dina föräldrar, då kanske vi skulle kunna prata om din klädsel också. ”

”Me…men…”

”Fröken, det var jag som tvingade henne.”

”Vad säger du Björn?”

Han tittar rakt in i Karins ögon och säger:

”Ja fröken, jag sa att om hon inte rökte så skulle jag berätta historier om när vi var små så att hela skolan skulle skratta åt henne.”

”Mirjam, är detta sant?”

”Ne..”

Jag tystnar när jag känner Björn nypa tag i min arm sedan säger jag:

”Jo…fröken han tvingade mig!”

Björn blev avstängd från skolan i tre dagar och jag skämdes djupt. Alla andra elever visste ju att det inte var sant. Många hade sett mig röka nere på stan med Lilly och Amanda. Dom i klassen viskade om mig, och de 10 tjejer som hade björn som etta på listan blängde surt, för att deras ögonsten hade pratat med mig. På den tredje dagen gick jag hem till Björn och kastade sten på hans fönster. Han kom ut, vi gick den långa vägen till naturreservatet. Där vandrade vi runt i timmar och talade om allt mellan himmel och jord. Det sätter spår i en. Vänner skulle vi vara för alltid. På den stora eken ristade vi in våra namn, fast man inte fick förstöra barken.

M.E&B.M

Det där var 5 år sedan. Björn är tryggheten för mig. Jag kramar om kortet som ligger i byxfickan. Jag är alltid här för dig Björn. Alltid. Jag Tittar på honom där han sitter vid datorn, han verkar läsa det där mailet om och om igen, undrar vad han tänker?

Jag borde ringa. Det är väl artigast, eller? Men jag vet inte om jag kan. Allting blev just så jävla komplicerat. Det handlar väl om viljan att våga...